Fortsätt till huvudinnehåll

Dödlig outsiderromantik

Fan, jag har tappat greppet om min trädgård. Tappat greppet om hela mig själv.
Såg på Sommarkobra där fotografen - eller om hon var den som inte ville kalla sig Fotograf längre för att reproduktion medelst kamera/or ser ut som den gör i dag och därför har befriat från dokumentärkravet och i stället öppnat för förväntad konstnärlighet också för fotografit - Nan Golding: sa att hon under några år inte hade gått ut, annat än på natten.  Jävla modigt alltså, tänkte jag. (Ja, jag svär mycket när jag tappat greppet om trädgård.). Tänk om man skulle? så lockande! bara skita i det, att gå ut?!

Nä, på dan sen, för det här tittades på sen natt, satte jag upp mål: projekt Greppet!
Gör något du hest undviker, varje dag! tvärtemot Nan Golding, alltså, för även jag fattar, på dagtid, att den förverkligade outsiderromantiken är för andra hårdingar än jag.

Jag måste ju tvätta, och städa, och handla mat ... därför revolutionerade jag stort i mitt hem genom att trotsa motviljan och köra fram dammsugaren samt moppa golvet med grannens Vileda- kit. Sen kom regnet, och jag kunde inte ens gå ut ... stod liksom i dörren och småsprang på stället men fick vända om.


Kommentarer

  1. Gud ja!
    Tappade själv greppet i fredags. Hela helgen är faktiskt borttappad. Bestämde mig dock tidigt för att låta det vara så. Det är ganska skönt i bland, eller hur?

    SvaraRadera
  2. Tappat greppet är bara förnamnet.
    Men vissa dagar blir så.
    Det är ganska befriande det med.

    (Såg inte din andra kommentar förrän igår.
    Den är besvarad nu).

    /Marie

    SvaraRadera
  3. Kaffepulver: Det är det, och jag tänkte på det när jag skrev att mycket hållar jag krampaktigt tag i så att det andra itne kommer in. Borde släppa greppet oftare, ändå har jag tappat så mycket hela tiden, av mig själv ... (ingen enkel sak det här).

    Marie! att vara tappad i gott sällskap låter mycket betryggande. OCH befriande, vart ska man? och varför? Ska läsa din kommentar, nu ... ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...