Fortsätt till huvudinnehåll

Bryta upp ...

Nu är det snart dax för flytt för oss. För mig.
För tio år sen satt jag ordentligt fast på en plats, med armar och ben knutna i en ur jorden kommen tvångströja.
Som jag slet i den, i tvånget, i omöjligheterna, brändes och stärktes.
Men tiden gick. Tid går. Terapitimmarna räknades upp.
Nu är jag ju bara glad för att något höll mig fast, man har så många ideér om frihet, misstolkningar.

Vi hade en gemensam vårdnad att ta hand om, så vi tvangs bo nära mitt barns far och hans familj, i en period så tätt som vägg i vägg.
Räntorna hade stuckit iväg till 500%, huspriserna hade fallit, och där satt jag, fastbunden.
Jag brände stigar i skogen bakom, trampade samma vägar, reste i min själ, drömde drömmar.
Det var en underbar tid, 22- 30, så djävla frisk och stark, trots allt, hoppfull och mycket längtande.

30-40 var en lång mellanperiod, långsamt kommande tvångsupplösning, tretusen kurser, ett långförhållande, omskolning, flyttar, resor, inhåvade belöningar. Grovjobbet gjort, relationerna, de arkaiska, på plats utan större svek. Kartan omgjord, beroenden omförhandlade.

40 nu. Flyttar snart. Fri att välja vad som helst, kan välja vad som helst. Men nu är det inte så viktigt plötsligt. Det jag slogs för, tvångströjorna jag tröttat ut mig i verkar avlägsna. Sitter här i den nyvunna friheten och förstår att det är för tidigt för att packa ihop. Man vill tillhöra.

Alla avslut har en dramaturgi. I morse hatade jag till exempel grannen, Herr Ordförande, för att han MÅSTE gå över golvet, vårt tak, med hälarna först, hårt, hela taket vibrerar, i ett dovt och äckligt ljud som irriterar mig le grande plötsligt. Hans fru går inte alls så, fast hon säkert är lika tung som honom. Och barnen när de springer är ju bara barn som springer, men HAN, han är en pamp, en kontrollant, en maktfaktor. Han har gått hela sommarn och glott på oss andra för att han i sitt tycke tänkt att vi målar för dåligt på fönstren. Egentligen är han genomsnäll, jag ser det, vet det, men, när han blir lite osäker, när han ska till att fatta ett beslut, eller bara tro sig om att behöva sätta på sig beslutskostymen, då blir han otäckt föraktfull. Och det har han inte täckning för, han har ingen inre pondus ala natural, och då blir liksom uttrycket i stället överdrivet kontrollerande. Som en pojke, tänker jag.
Jag är skadad och går i gång på sånt. Inuti. Inte utåt. Fast jag kan ibland smida hämndplaner. Nu ska jag flytta, och lämnar det osagt.

Kommentarer

  1. Flytta och inte låta herr ordförande stjäla mer energi. Vi pratar lite om samma saker...energierna spm man låter sippra ut genom osynliga springor.

    Puss.

    SvaraRadera
  2. Perioder. Dom vill jag inte ens tänka på. Vad härligt ändå att bryta upp, tänker jag. Jag hade flyttat igår ifall det bara rörde mig, eller mig och maken. Kanske kommer jag till den där punkten när jag känner att det faktiskt är möjligt, att det går med hela rasket. Men sen är det ekonomin också.

    det ska bli spännande att följa din flytt, tycker jag.

    Förresten, jag gå också så där hårt med hälarna. Har jag hört...

    SvaraRadera
  3. Peace: HUr odlar man konsten att släppa förbi sånadär Ordförandes i energisystemet? Jag har i alla fall sträckt på mig då och då, tänkt på dig, tagit ett stort andetag, och sagt til mig själv, du duger! Tack för tips.

    @Smultron: Ja, det är härligt att bryta upp, jag drömmer om det nya varje dag, tänker att det är helt fucked up crazy att JAG kommer att få så fint. Angående hälarna, kanske bor du inte i ett hus från tidigt femtiotal så att dina stegljud inte alls fortplantar sig med just den effekt som min grannes?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?