torsdag 19 augusti 2010

Vad ÄR en människa?

Jag har tretusenfemhundra upphöjt i kubik- kvadratmeter kunskap.
Sånt som bara finns i min hjärna.
Och när jag går och står och pratar i dem sammanhang där jag befinner mig
hörs det aldrig nåt om just det.
När jag går i väg till min lilla fula bil och grannen ser mig med min randiga väska slängd över axeln, lätt framåtlutad med de korta lemmarna rundat svajande då vet han inget om det. Vet inget om mig.
Som om det skulle göra nåt.
Vad gör något?

När jag för över tio år sen i en kvalmig hetta satt på en färja i ett kav lugnt och disigt Medelhav och inte såg en enda landstrimma eller en enda annan farkost på havet minns jag känslan av mystik: som om det var så där det skulle bli när världen tog slut. Jag vet inte vad den erfarenheten gör med mig nu? Alla erfarenheter man staplar inom sig. Tänkta tankar, konstruerade bilder?
Vad blir det av dem? Tretusenfemhundra upphöjt i kubik- kvadratmeter tankar och erfarenheter.

Vad betyder det? När jag sitter i mina nya grannars slitna men som numera allt slitet snart bortslängda oxblodsfärgade skinnsoffa ler jag och pratar öppet om ditt och datt: vad vet dom då om mitt sätt att vara människa? vad vet dom om mina erfarenheter? mitt hjärta?

Vad vet jag om deras? Vet vi överhuvudtaget nåt om varann? om alla dessa tretusenfemhundra upphöjt i kubik kvadratmetrarna erfarenheter och tankar?

3 kommentarer:

  1. Bara att tänka den tanken, tycker jag om, att vi inte vet så mycket (eller något alls) om varandra. Det gör mig ingenting, bara människor är reflekterande och accepterande. Vi är hur som helst spännande, allihop. Men ibland kanske man inte ska fundera så mycket, utan bara sitta i soffan och prata på. Eller nåt..

    Går flyttlasset snart förresten?

    SvaraRadera
  2. Näe, det är nog bara att acceptera att vi inte vet så mycket om andra. Det mesta är nog bara subjektiva tolkningar av andras beteenden.

    SvaraRadera
  3. Ja, vi är spännande allihop, verkligen. Och det Är livets förtjusande njutning ändå att det är så. Man vet itne, men man kan lyfta på ögoonbrynen nån gång in emellan och ställa sig frågan: vad rör det sig därinne? Det blir mycket mer humant, att göra det ... då o då.

    SvaraRadera