Fyllde år i går. Var på Bröllop i dag. Värsta firandet alltså.
Och min slutsats av det är att egocentrismen är värre än vad man tror. Folk avbryter, vill prata om sig själva, tänker inte på att sådär ja vad trevligt jag försöker att göra för oss alla häromkring ...
Att ha social kompetens eller inte.
Och varför lyssnar lyssnar jag (tror jag i alla fall)?
Varför drar jag inte bara på och pratar och berättar, mässar, undervisar?
Det finns excentriska som gör det, och då är dom ju ofta en tjoo-hejig medelpunkt som varje fest behöver.
Och varför är det så välbekant tryggt att komma ensam? Att A är ute på jobb och reser och jag representerar mig själv är något jag kan mycket väl. Glida runt och bekräfta alla djävlar liksom.
Och ett tag där tänkte jag på vilket annorlunda anslag det är att vara med mig eller med min man, hur folk alltid måste ta ställning och förhålla sig till det annorlunda med hudfärg, språk, och anspråk, attitude.
Nu kunde jag mest gömma mig i mitt eget anletes svett och vara yta- trevlig och ofarligt intresserad av kreti och pleti. Le. Och ärligt talat tänkte jag att det var lite skönt, för en gång skull, att det bara var jag. Inte bara för att veta att man måste hitta en kommunikation över gränser när det är vi två mot dom andra, men mest för att det också skulle ha ålagts mig att försöka översätta traditioner och förklara bort att det brukar vara ûbertråkigt på svenska bröllop och just därför skulle jag ha nödgats därtill att vaka över en missnöjd som när som helst kunde drista sig till att antyda detta sitt missnöje; det kunde ha varit lite ansträngt.
Nu var det ansträngt, fast bara för mig själv, och mina egna bryderier.
Stel nacke och skuldra för det.
Jag känner mig ledsen. Omtumlad. Reggade att en man stirrade. Blev ledsen för det med. För jag tror inte att min man egentligen tycker att jag är attraktiv och snygg på det sättet, han gillar nog bara att jag är typ snäll, inte ens intressant tycker han att jag är.
Och min slutsats av det är att egocentrismen är värre än vad man tror. Folk avbryter, vill prata om sig själva, tänker inte på att sådär ja vad trevligt jag försöker att göra för oss alla häromkring ...
Att ha social kompetens eller inte.
Och varför lyssnar lyssnar jag (tror jag i alla fall)?
Varför drar jag inte bara på och pratar och berättar, mässar, undervisar?
Det finns excentriska som gör det, och då är dom ju ofta en tjoo-hejig medelpunkt som varje fest behöver.
Och varför är det så välbekant tryggt att komma ensam? Att A är ute på jobb och reser och jag representerar mig själv är något jag kan mycket väl. Glida runt och bekräfta alla djävlar liksom.
Och ett tag där tänkte jag på vilket annorlunda anslag det är att vara med mig eller med min man, hur folk alltid måste ta ställning och förhålla sig till det annorlunda med hudfärg, språk, och anspråk, attitude.
Nu kunde jag mest gömma mig i mitt eget anletes svett och vara yta- trevlig och ofarligt intresserad av kreti och pleti. Le. Och ärligt talat tänkte jag att det var lite skönt, för en gång skull, att det bara var jag. Inte bara för att veta att man måste hitta en kommunikation över gränser när det är vi två mot dom andra, men mest för att det också skulle ha ålagts mig att försöka översätta traditioner och förklara bort att det brukar vara ûbertråkigt på svenska bröllop och just därför skulle jag ha nödgats därtill att vaka över en missnöjd som när som helst kunde drista sig till att antyda detta sitt missnöje; det kunde ha varit lite ansträngt.
Nu var det ansträngt, fast bara för mig själv, och mina egna bryderier.
Stel nacke och skuldra för det.
Jag känner mig ledsen. Omtumlad. Reggade att en man stirrade. Blev ledsen för det med. För jag tror inte att min man egentligen tycker att jag är attraktiv och snygg på det sättet, han gillar nog bara att jag är typ snäll, inte ens intressant tycker han att jag är.
Kommentarer
Skicka en kommentar