Fortsätt till huvudinnehåll

Hipp Hipp Hurra

Fyllde år i går. Var på Bröllop i dag. Värsta firandet alltså.
Och min slutsats av det är att egocentrismen är värre än vad man tror. Folk avbryter, vill prata om sig själva, tänker inte på att sådär ja vad trevligt jag försöker att göra för oss alla häromkring ...
Att ha social kompetens eller inte.
Och varför lyssnar lyssnar jag (tror jag i alla fall)?
Varför drar jag inte bara på och pratar och berättar, mässar, undervisar?
Det finns excentriska som gör det, och då är dom ju ofta en tjoo-hejig medelpunkt som varje fest behöver.

Och varför är det så välbekant tryggt att komma ensam? Att A är ute på jobb och reser och jag representerar mig själv är något jag kan mycket väl. Glida runt och bekräfta alla djävlar liksom.
Och ett tag där tänkte jag på vilket annorlunda anslag det är att vara med mig eller med min man, hur folk alltid måste ta ställning och förhålla sig till det annorlunda med hudfärg, språk, och anspråk, attitude.
Nu kunde jag mest gömma mig i mitt eget anletes svett och vara yta- trevlig och ofarligt intresserad av kreti och pleti. Le. Och ärligt talat tänkte jag att det var lite skönt, för en gång skull, att det bara var jag. Inte bara för att veta att man måste hitta en kommunikation över gränser när det är vi två mot dom andra, men mest för att det också skulle ha ålagts mig att  försöka översätta traditioner och förklara bort att det brukar vara ûbertråkigt på svenska bröllop och just därför skulle jag ha nödgats därtill att vaka över en missnöjd som när som helst kunde drista sig till att antyda detta sitt missnöje; det kunde ha varit lite ansträngt.
Nu var det ansträngt, fast bara för mig själv, och mina egna bryderier.
Stel nacke och skuldra för det.

Jag känner mig ledsen. Omtumlad. Reggade att en man stirrade. Blev ledsen för det med. För jag tror inte att min man egentligen tycker att jag är attraktiv och snygg på det sättet, han gillar nog bara att jag är typ snäll, inte ens intressant tycker han att jag är.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...