Båtskvalp

Lång dag med efterlängtat sittbrunnstalk med väninnan. Tillsammans var vi alltid så smarta, så intellektuella, så normupplösande och rappa. Vi delade på alla detaljer. Nakenbaden, supeerna, de tillfälliga förbindelserna, ideerna, tankarna, sammanhangen, våra lärdomar, våra kunskaper, erfarenheter. Konst, kultur, film, erotik, relationer, social status, kreativitet och uppror var gemensamma teman varur vi betraktade våra liv vilka vi såg som undersökningar, experiment. Vi kunde recensera allt. Säkerhetsringde varandra vid blind-dejts. Delade hemligheter, inget för fult, inget för ovärdigt. Upp med det i ljuset, analysera, skratta, distansera, lev ... upplev. Så var det då. För inte så länge sen.
Så var det i dag igen. För en stund.

Nu är jag ingenting. Nu vet jag inte ens om min man älskar mig, min syster hatar mig, om jag varit för öppen, haft för starkt patos, om jag kämpat för rättvisa så hårt att jag bränt mina möjligheter.
I dag känns det som om allt det som var starkt och vackert är dött och livlöst.
Jag nådde aldrig fram. Kanske min son ser mig som en som alltid var på väg, men aldrig kom fram. Glansen falnade.

I dag är en dag av längtan efter allt det som aldrig blev, de drömmar jag begravde.
En dag av saknad. Saknad styrka, saknad intelligens, saknade sammanhang, saknade chanser. En dag av förlust. En dag när jag behöver kärlek som en kompensation, en bekräftelse.
I dag är en dag när min man inget förstår. Inte förstår att när jag är som hårdast och mest cynisk det finns ett dolt men stort behov av mer, mer ... mer värme, varmare uppmärksamhet, större uppskattning.
Nej. Nu råkar jag leva i den världen där det enkla råder: en arg, är en arg, är en arg. Inte en ledsen, förvirrad, avvisad. Nu lever jag i en värld där sittbrunnstalkande väninnors rättesnören och logiska system är alldeles främmande.

Och då tänker jag på alla andra möjligheter. Och varför vägarna jag gick blev just de här. Och alla de män, alla de kvinnor, alla de relationer jag haft förmånen att vara i. Vad hände med dem? Mannen som jag hade planerat att gifta mig med vid förti, så som vi båda sagt så länge. Han som blivit så nedslagen, eller vad det är, när jag nu hastigt gick och gifte mig, after all. Mannen som jag levde med i nästan fem år, med honom som jag växelbodde med på Södermannagatan, och lyxade runt med i tillvaron. Prästen. Flickan jag förälskade mig i. Snubben jag träffade i Dublin som kom farande med planet för att han hade fått en växande fantasi om ett svensk blowjob. Alla, alla, alla, fina spännande kontakter.
Jag tänker också på all ängslan, all ångest, alla rädslor, mindervärdeskomplexen. Men också min briljans som levde några år, och hur det klädde mig.
Jag saknar det. Den stora förhoppningen om morgondagen.
Nu har jag ingenting av det kvar.
En narcissist är död.