måndag 5 juli 2010

Båtskvalp

Lång dag med efterlängtat sittbrunnstalk med väninnan. Tillsammans var vi alltid så smarta, så intellektuella, så normupplösande och rappa. Vi delade på alla detaljer. Nakenbaden, supeerna, de tillfälliga förbindelserna, ideerna, tankarna, sammanhangen, våra lärdomar, våra kunskaper, erfarenheter. Konst, kultur, film, erotik, relationer, social status, kreativitet och uppror var gemensamma teman varur vi betraktade våra liv vilka vi såg som undersökningar, experiment. Vi kunde recensera allt. Säkerhetsringde varandra vid blind-dejts. Delade hemligheter, inget för fult, inget för ovärdigt. Upp med det i ljuset, analysera, skratta, distansera, lev ... upplev. Så var det då. För inte så länge sen.
Så var det i dag igen. För en stund.

Nu är jag ingenting. Nu vet jag inte ens om min man älskar mig, min syster hatar mig, om jag varit för öppen, haft för starkt patos, om jag kämpat för rättvisa så hårt att jag bränt mina möjligheter.
I dag känns det som om allt det som var starkt och vackert är dött och livlöst.
Jag nådde aldrig fram. Kanske min son ser mig som en som alltid var på väg, men aldrig kom fram. Glansen falnade.

I dag är en dag av längtan efter allt det som aldrig blev, de drömmar jag begravde.
En dag av saknad. Saknad styrka, saknad intelligens, saknade sammanhang, saknade chanser. En dag av förlust. En dag när jag behöver kärlek som en kompensation, en bekräftelse.
I dag är en dag när min man inget förstår. Inte förstår att när jag är som hårdast och mest cynisk det finns ett dolt men stort behov av mer, mer ... mer värme, varmare uppmärksamhet, större uppskattning.
Nej. Nu råkar jag leva i den världen där det enkla råder: en arg, är en arg, är en arg. Inte en ledsen, förvirrad, avvisad. Nu lever jag i en värld där sittbrunnstalkande väninnors rättesnören och logiska system är alldeles främmande.

Och då tänker jag på alla andra möjligheter. Och varför vägarna jag gick blev just de här. Och alla de män, alla de kvinnor, alla de relationer jag haft förmånen att vara i. Vad hände med dem? Mannen som jag hade planerat att gifta mig med vid förti, så som vi båda sagt så länge. Han som blivit så nedslagen, eller vad det är, när jag nu hastigt gick och gifte mig, after all. Mannen som jag levde med i nästan fem år, med honom som jag växelbodde med på Södermannagatan, och lyxade runt med i tillvaron. Prästen. Flickan jag förälskade mig i. Snubben jag träffade i Dublin som kom farande med planet för att han hade fått en växande fantasi om ett svensk blowjob. Alla, alla, alla, fina spännande kontakter.
Jag tänker också på all ängslan, all ångest, alla rädslor, mindervärdeskomplexen. Men också min briljans som levde några år, och hur det klädde mig.
Jag saknar det. Den stora förhoppningen om morgondagen.
Nu har jag ingenting av det kvar.
En narcissist är död.

6 kommentarer:

  1. I den värme (väderleksmässigt) som vi nu är inbakade i, vill mina tankar inte fungera. Jag hittar inte ord, drömmer mardrömmar, tycker mitt är patetiskt. Och jag kommer inte på smarta kommentarer... men både ditt förra inlägg och detta rörde vid dträngar i mig. Det förra för att jag hade tänkt skriva något på samma tema, men luften gick liksom ur mig. Detta för att... äh, jag vet inte... been there, done that kanske. Alla dessa vägar. Hur vet man att det blev rätt, eller fel... Kan känslan så väl iallafall. Alltför väl. Men hittar inte ens ord att trösta. (Om du nu ens skulle behöva tröstas, jag är kanske så trött av värmen att jag läser fel.) Kram

    SvaraRadera
  2. S och regnnatt: är det sommaren och värmen som ställer till det i våra inre. Jag brottas med samma tankar, ältar, vänder och vrider. Är sorgsen, arg och värdelös, just nu, när Sverige visar sig från sin bästa sida. Jag har inte heller några tröstande ord, försöker bara vänta ut, härda ut. Kram C

    SvaraRadera
  3. Regnnatt och C! Ja, vad fan är det med oss, och hur blir vi sådana, vilka speglar vänder vi oss till?! Jag vet inte ... men så sant, vi härdar ut. Tillsammans ... blir enklare så. Blir enklare att vara när man vet att allt inte är strålande uppehåll och stor SOL överallt för ALLA!

    Puss och kram för att i finns! Å sträck på er i alla fall!

    SvaraRadera
  4. Det är ju nu livet skall vara som b ä s t,
    det är nu man SKA njuta och frossa i familjelycka.
    Inte konstigt att man börjar fundera,
    när livet faktiskt inte är så idylliskt.
    Rosén är ljummen och familjen i otakt.
    Dagarna går upp och ner och alldeles för fort. Hoppas vi om ett tag kan se tillbaka
    och med ett leende känna tacksamhet för att vi sträckte på oss så snabbt,
    vemodet från livet som varit blir fina minnen
    iställer för saknad.
    Kramar i sommarvärmen!

    SvaraRadera
  5. Jag tror inte att riktiga narcissister kan dö!

    De bara vilar sig lite försiktigt och avvaktar ett bra tillfälle för comeback. Och det tycker jag är tur.

    Behöver du verkligen tröst?

    SvaraRadera
  6. Mats! Tröst behövs, som alltid, livet kräver, är krävande, och i det är det märkligt att någon kan sträcka fram sin röst och fråga. Tack för det. Att mogna och bli äldre är att döda föreställningen om sig, steg för steg. Det är sunt, till viss del. Men ibland räcker det. JAg vill nog vara lite upprorisk ändå ;)

    SvaraRadera