tisdag 27 juli 2010

Försoning

Under några dagar förra veckan hade vi havererat
Han vägrade prata, vägrade äta
Nu när jag skojar med honom om det säger han att han åt när jag inte såg
En hungerstrejk helt enkelt, en fejkad hungerstrejk
Jag vet inte vad jag hade gjort
Jo, jag vet, men det vill jag inte skriva, för det var verkligen löjligt,
från alla håll sett ...
Tre dagar i varsin hörna, jag flydde
han flydde
sista dan kom han infarande när jag lagt mig på sonens säng, skulle försonas
Jag som försökt tidigare var till en början sval och indignerad
Men jag hade turen att bli upplirkad tillslut
tills jag sa nåt felaktigt i gen
Då tog Min man en termos kaffe och gick ut
Jag ångrade mig, omgående, ringde och sa
Förlåt. Kom tillbaka!
Han reste sig från bänken intill dammen där han hade suttit och druckit sitt medhavda kaffe och sett på fåglar,
och så var han hemma igen på en minut
Vi höll vi om varann.
Nu är vi skrattandes
i kärlek igen
tullar på
huden, värmen, lukten
Min man!
Hans fingrar är mina, hans varma kropp när jag kommer och lägger mig,
hans skratt, hans energi, hans envishet, hans sårbarhet:
det är jag.

4 kommentarer:

  1. Åhhh!
    Det där blir man varm i själen av att läsa.

    SvaraRadera
  2. Det hade kunnat vara några dagar ur mitt liv...känner kärleken och huden. Starkt.

    SvaraRadera
  3. Farsanmittilivet! Välkommen. Fint att du kände det jag försökte beskriva, det vidunderliga, men så tafatt man är, tafflig ändå ... inte sant, försoningar är bra.

    SvaraRadera
  4. Peace in mind! härligt att se dig! jag har saknat dig ... men hoppas att du har det gott nere hos dig ... Och ja, är man två sårbara lättkränkta blir det valsande tango, som du känner igen.

    SvaraRadera