fredag 16 juli 2010

Kött och blod ...


En dag kom min man hem efter fem dagar borta och utropade mycket desperat:
"Jag kommer att dö utan att ha blivit far!"
En tystnad uppstod, jag surade väl för nåt annat.
En annan dag, nån vecka senare, - långa ledtider för kommunikationen i det här äktenskapet -  kom jag hem från stranden och sa:
"Vad ska vi göra då?"
"Här kommer du, långt ifrån och har tänkt på det här, nu?" sa han förvånat.
"Ja, jag såg så många usla föräldrar på stranden." ursäktade jag mig med.
"Jag vill inte, vad heter det, köpa ett barn i alla fall!" deklarerade han.
"Jaha ... " sa jag, "adoptera, det heter adoptera."
"Ja, adoptera, jag vill inte adoptera." förtydligade han.
"Nähä", sa jag, "men jag kan nog inte ..."
"Vaddå, kan inte, jag vet andra förtioåringar som  kunnat... " sa han och avslutade, vi har ju pratat om det förr, så att säga, utan framgång.
"Kan vi inte hitta en annan mamma, välja en afrikansk kvinna, betala henne, och ta hand om det, då blir det ju ditt i alla fall."  sa jag, som om det var ett infall, fast jag i mitt anletes svett tänkt på det i sådär ett år, eller så, och bestämt mig för att det vore okej. För att det vore säkrare, med en afrikan, än en svensk (K o l o n i a l i s m u s).
"Va?!" sa han, och tystnade ... tänkte väl, bestämde sig sen och sa: "nä, det är inte juste."
"Jag väljer henne, eller du!? sa jag och skrattade torrt mitt i allvaret.
"Nä, vi kan inte ta nån annans barn ... " fortsatte han eftertänksamt.
"Surrogatmamma, det heter så, surrogat- mamma." rösten tydlig och allvarlig igen: "folk gör så vettdu."
"Va?!" sa han efter en kort tystnad, återigen förvånad.
"Ja, hon skulle förstås få träffa sitt barn, men det skulle bo med oss här."
"Näe" han dröjde i tanken"  ... nä, barnet skulle tillslut vilja vara med sin mamma, alla barn vill vara med sin mamma."
Jag tänkte. Han hade kanske rätt. Mamman skulle ge sitt barn till oss för att hon nånstans trodde att det skulle komma henne nåt till del. Men barnet?
"Vi kan ta hand om min syster A´s barn." gav han som förslag efter en lång betänketid. JAg tittade på teve, In Treatment, reprisen.
"Ja, det kan vi, det vore likt er, inte alls konstigt, man tar hand om varandras barn sådär, liksom: absolut, jag är med på det!" svarade jag.
"Det är upp till Gud, MrsS!" sa då mannen sådär tryggt och bestämt.
Och det var skönt att han sa så.
För sen sa vi inte mer om saken. Den här gången.

Jag började ändå fantisera: den lilla flickan var tre månader i magen första gången som jag såg Aá syster, då var systern mycket sjuk i malaria, tillslut stod jag inte ut med att se henne, utan jag gav ett tillskott till sjukhusvård, även om jag inte ville vara nån jävla Europe som kom med plånbok. Jag ville ju bara vara blivande fru till sonen i huset. När A lämnade pengarna till sin syster i taxin utanför sjukhuset grät hon. Hon hade blivit övergiven av mannen. En mycket vacker kvinna som i mannens ögon blev ful av graviditet, och därpå dumpad. En kvinna vars hud brustit över allt av den creme hon smörjer sig med för att bli vitare. Denna vackraste av vackra är faktiskt numer chockerande randig. Inte skulle hon vilja ge bort sin dotter till oss?

VET NI DET FÖRRESTEN? mörka kvinnor kletar sig fulla med skit för att bli vitare och av detta blir dom sen så djävla nergångna och sönder- ärrade att man vill gråta när man ser dem. Och vad det mer ger av cancer och elände vågar jag itne tänka på. DOm vet det, säger A. Herregud! Ser dom inte hur ful jag är! tänker jag.
I våras var lilltjejen - jag har faktiskt glömt namnet -  6 månader; med örhängen, och fnasig hud: vet ni varför? de pudrar med parfym och fan vet om de inte smörjer även bebisarna med vithetsmedel. Den lilla tjejen ligger mest i kungligt förvar inne på A´s mammas säng, när hon inte sitter i mormor 90+ knä och får höra dåtidens sånger sjungas, tror nog ingen unge i världen kan få bättre första tre år.

Men det skulle fortfarande inte vara A´s barn. Även om det vore mer än en ära att få ta hand om henne. Jag vet inte hur vi ska fixa det här. Fortsättning följer. Men det vore absolut lättare att låta ett barn tillbringa mycket tid 'därnere' om det inte var mitt eget kött och blod. A insisterar nämligen på det. Det MÅSTE ju veta om sitt ursprung. Visst, jag vet det ... men!

2 kommentarer:

  1. Åh, jag älskar dina inlägg, kära, kära Mrs S. Så fulla av verklighet som måste pratas om. Ibland så avancerade att jag inte näns kommentera...
    Jag rörs nu av det vi inte alltid nämner, mäns längtan efter föräldraskap.

    Och denna kärlek. Som måste befästas med barn. Jag funderar så. På om det är därför jag ändå ger upp nu. För aldrig kommer nästa att bli befäst med nytt liv.

    (Skulle kanske kunna skriva en del tankar som du väckte. Men detta är din sida :)

    Så berätta mer. Om hur man gör för att höra ihop. För visst måste det gå. Utan barn. Även för A... Eller berätta om att din längtan också blir stark...

    Det är dessutom för jä..igt att de inte inser hur vackra de är med sin mörka hy. Här sitter vi i solen och vill likna dem... Ja, herregud vilken värld.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Ja, jag har också ställt den frågan till A: var går gränsen för när par börjar och slutar, det är nog en kulturell skillnad där i uppfattning, för han hajade liksom inte frågan. Vi Är ju ett par. Determinerat. Typ.
    Men gränsen finns, och vad man gör för att vara på ena sidan den vet jag inte, projekterar, lånar till hus ihop, köper saker, skaffar vänner, ja, jag vet inte. Men det är nåt som ska till, en föreställning, en fantasi kanske, en längtan som man påminner sig om.
    JA, vad tror du?

    SvaraRadera