Fortsätt till huvudinnehåll

Sommarnattens leende

Nä, nu är jag lite grann som Sven Otto Littorin - eller som han i alla fall uppges vara på cv't på regeringens hemsida- Totto: gillar barn och matlagning. Jag gillar barn och matlagning, really, jag har den där egenskapen att jag kan slänga ihop lite av inget så att det ändå blir rätt bra. Nyligen efter det att till slut slumret i trädgårdsstolen till Eva Gabrielssons sommarprat lyckats ingjuta lite ny energi i den mjuka kroppen, energi som den varma loja dagen slukat vilken nu skulle avrundas med pyssligt trädgårdsbestyr och matlagning. Efter gräsklippning och vattning i den leende sommarkvällen tog jag en runda i mina land och under maximal livsnjutning inhämtades där kryddor och potatis; koltrasten sjön, droppvåta blommor, rosor, blommor, rosor, dofter, getingar, rådjuret som kom igen, och ja, det är mer än paradis här, jag njöt, och av dagens skörd och tomt kylskåps impro det gjordes en kall, mycket god potatissallad:

*kokt färskpotatis
*färsk kål, strimlad
*inlagd paprika, röd
*riven morot
*finklippt gräslök, mynta, timjan
*citronpeppar, peppar, salt
*olja, och (märk väl, lyxvariant) Mango balsamico.

Serverades till en skrämd fryst Hookifile, stekt i Bregott, svartpepprad och saltad.
Till efterrätt, en ny trädgårdsrunda,
Smoothie:

*en näve Smultron
*åtta jordgubbar
*fyra ofärdiga krusbär
*en näve ljusröda vinbär
Mixa med fem isbitar och en halv citron

Oh! makalöst! att något kan bli så gott! Var bara jag här, enväldig och partisk jury förvisso, men det är ju det som är grejen gott folk: i mitt liv är det jag som är juryn. Sprang ut och in och pratade med grannarna som hängde ut genom fönstren eller också pysslade i nåt annat trädgårdshörn, och alla tänkte vi nog samma: att det ska bli trist att vi flyttar snart.
A, som nog älskar mig trots allt, på turne, igen, nu som housenigger för Landskrona kommun, spelar och dansar där i SD- getthot. Fy fan vad jag har svårt att förstå all den här märkliga sammanblandningen och uppdragen; att bjuda på lite EXOTISK kultur så att Dom ser att det är väl inget farligt heller, det är ju kul, det svänger ju katten! Nä, alla ni där ute! Glöm inte bort det, att är man med "annat" utseende här på gatorna i Svärje då får man liksom passa sig lite extra. GLÖM ALDRIG DET.

När jag låg i solstolen och lyssnade på Sommar funderade jag på vad jag ska klistra upp på brevlådan för att slippa få SD- reklam där. Vad gör ni när det dimper ner SD- reklam hemma hos er? Skulle vilja skjuta dom jävlarna som tar sig sådana friheter med min brevlåda. Nä, skoja lite, va. not.  Det var väl ungefär vad Eva Gabrielsson också skulle vilja göra, i sina hemliga fantasier kan jag tro, med alla som ockuperar och förvanskar Stieg Larssons minne utan att tillfråga henne, hon ingår som bekant inte i dödsboet. Hon ville påminna oss om att GLÖM INTE det: när Stieg och hon kämpade ensamma mot främslingsfientlighet, extremhöger, nationalsocialism DÅ var det andra bullar på de röda mattorna där dem nu stegar fram till ära från Stieg Larssons kompositioner, om just det: kvinnovåld, högerextremism, diskriminering: i hans skrivande hela tiden en fråga om moral, om ideal och om hur man håller det levande genom livet. Det handlar inte om underhållningsvåld, sa hon, det är ingen fiktion, det är verkligt. Millennium är Sverige.

GLÖM inte det! Hur håller vi vår moral och våra ideal levande genom livet? kan man verkligen undra.
För hur god den här potatissalladen och smoothien än var, hur paradisisk min lilla livslott än är: den här anpassningen, det här kravet på flexibilitet, det här tiggeriet för arbetsgivare, för makten, för alla dem som står lite över dig och kontrollerar din stil: glöm inte det! där kan priset just bli och vara: din moral, dina ideal!
Vill vi ha det så, klara sitt skinn och elda upp andras?

Som att sälja sina barn, Sa Eva Gabrielsson. Vad Sven Otto säger om sina barn vet jag inte. Men han gillar dem, och matlagning, i alla fall.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?