Djursöndag

Klev upp och satte mig omotiverat framför teven. En mycket vacker Lena Olin, och den där nya heta regissören, vet faktiskt inte vad han heter, jag gissade att det är han som gjort den där filmen ja: jag antar svensk- amerikansk produktion med Danny Glover, nåt med kärlek i titeln, jag kan ju googla men jag vill bara visa hur spåren i min hjärna gick för att söka sammanhangen denna trötta morgon med denna förföriskt vackra Lena Olin i rutan. Programledaren, som jag inte heller vet  vad hon heter var spektakulärt vacker hon med. Gött, över förti är nog ändå okej, om man ser ut så där, tänkte jag. Hur kan man se ut så där? man är nummer 1) smal, nummer 2) man har uppfostrats av djur (en blinkning till er som följt Bodil M's uppmaning att se svt serien Ingen bor i skogen). Jag tittade tankspritt ut genom fönstret och sa till mig själv att: nu fan slutar du att tänka på att du undrar vad fan livet är, nu tänker du bara:  Oh så mycket jag kan, och: ska du ge upp eller? ska du komma igen?
Kom igen!
Sen kom ett helt vanligt svennsonpar inklivandes där bland alla dessa megavackra megakändisar, Lasse Hallström var där också, mannen i det där average paret hade levt med dödlig cancer fyra år längre än läkarna befarat, och det kändes ju då helt futtigt att sitta hemma i en soffa och beklämd tro sig behöva uppfostras av djur efter att först ha tappat minnet om allt det jag som är jag och som jag varit med om. Den där manenn var så stor så stor att jag och alla de andra tappade andan för att det antagligen, men inte bara, slog an så många strängar i vår dödsångest. Men han hade täckning, om man säger så, för allt vi andra försöker låtsas.

Ja, okej, jag känner mig ensam, men vad fan gör det för saken att tänka på det hela tiden när dagen ska starta, vara kul, vara en dag att ta vara på, ta vara på livet, du kan få cancer och sägas dö om två månader, tänk på det, lev för fan, gör det, fånga dagen, Carpe Diem! men i stället sitter du här och liksom låter det knyta ihop sig i magen med en känsla som så tydligt appellerar till en mycket ung MrsS: vad gör det för djävla skillnad? nä, tänk inte på det MrsS, du orkar ju ändå aldrig ta telefonen och ringa till nån. Sörj och acceptera och tänk på alla möjligheter:
Oh, så intressant, jag kan hela dan lyssna på radio, skriva, läsa, göra härliga reflektioner, promenera, träna, prova på Zumba.
Jag har inte cancer, och ingen i min familj heller!
Men jag har självömkan som jag tror jag ska söka cellgiftsbehandling för.
För så djupt sitter den.
Genetiskt, eller socialt? Jag vet inte.
DNA-transplantation?
Jag tror socialt. Det sociala arvet kan se så här ut. Och att koppla samman det med en poetisk bild om hur man ställer sig utanför, det är livsfarligt, för dig, men kanske inte för samhället.
Nytta vs nöje.
Men jag börjar bli trött på att göra saker ensam, det är det.
Mina väninnor är ändå på semester. Dom som fortfarande orkar ringa mig, (ring inte mig, jag ringer dig typen).Finns inte en enda som är hemma. Nåt djur?