Fortsätt till huvudinnehåll

I spåret

Sprangs förbi av en mamma med tioåring, mamman krullhårig och lite brunare än vanligt.
En Octoron tänkte jag då,
och mindes performancetexten om företeelser i New Orleans vid tiden för slavtradingen,
en text som jag inte hajade så mycket av när jag läste eftersom jag inte hade en susning om vad fan octoron va, och eftersom det i den där förbannade texten om slavryggar uppe på podium, om svarta som valdes ut utmed avenyerna vilket lade grunden för stadsplanen med tänkta performance i mittfårorna, på trottoarerna, där köparna separerade mammor, pappor och barn utan en tanke på att det var nåt med det, där: ordet, det förekom alltså överallt i den texten som jag alltså inte förstod alls.
På efterföljande seminarium frågade jag: en åttondels afrikan alltså,
halv, fjärdedel, åttondel = octoron.
Det var så det kallades, i dåtidens södra Amerika, och man var inte accepterad därmed, för mycket annat blod, Amerikan först i femte ledet, tror jag.

Jag sprang och blev alltså omsprungen av någon vars ursprung jag fördomsfullt började fantisera omkring. Jag tänkte: om en man kom resande hit, för tre generationer sedan, ja, i min mormors ungdom då, typ -40, och han var här, som artist eller vad? turist? och gjorde en flicka med barn på den här resan och hon sedan födde en oäkting och denna lilla ljuva bebis kom ut som en mörk med svart hår då undrar man ju vad omgivningen gjorde med det, och hur det var för bebin? Men om det var en vit man som gjorde en brunhyad kvinna gravid så undrar man också hur vägarna korsades, här i Sverige, om det var här, men det måste förstås ha hänt här med. I Kerstin Ekmans Vargskinnstrilogi, böckerna om en bit svensk socialhistoria från lortsverige till landsbygdsvurm, där blir en ogift med barn, ja det händer ju hel tiden från det att romansviten inleds i början av 1900, och den gravida skickas ju iväg, eller åker i väg själv, och föder på nåt hem för ogifta föderskor. Och sen hur man behandlar den däruppe i Norr som är en blandning av same och storsvensk vittnar ju också historien. Svarta minnen, svarta vittnesmål. Det är vi, vår historia.

Precis som när krigsförande våldtar och skändar kvinnor, eller blir förälskade i dem, alternativt betalar för en natt och sen dessa kvinnor föder dessa barn som också, bland mycket annat, kommer att symbolisera svåra minnen och övergrepp så vittnar man om något, det blir tydligt. I Vietnam, Korea, Kongo, ja ... här och var.

Jag tänkte på dem plötsligt. Alla dessa kvinnor och barn som levande berättelser om människans sanna natur snarare än den idealiserade. Hur ofta det varit just män på resande fot, och kvinnor som stannade kvar, för att kvinnor var kvar på den tiden, kvar och bar barn. Och hur dem sen, de kvarvarande blev berättelser som påminde om historien, om det som gått.

Naturligtvis kunde den där mamman och sonen som sprang om mig vara från Amerika, eller Syd Afrika, eller någon annastans än härifrån där det här med den typen av mix varit sent funnet. Jag sprang vidare, och skämdes ändå för alla mina funderingar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…