... Glömde att säga att brudparet var ofantligt fint och vackert. Vilken egomiss att glömma det, i all hast.
Och än en gång grät brudgumen. Vad är det här med gråtande kvinnor för en myt?
Jag har aldrig sett en kvinna gråta på sitt bröllop, gråta mer än mannen.
Och det är ju ingen validitet i den empirin men ändå. De bröllop jag varit på.
Gråter han gråter hon en skvätt. Men Han gråter.
Min också, gjorde min också. Spagettiben och tårar på kinderna som jag torkade och då kröp han intill mig, höll hårt om, stöttade sig. Ja, ni ser.
Vackert är det. Så vackert med KÄRLEKEN.
Det som fascinerar mig mest av allt här på jorden är ändå kärleken.
Större frågetecken än alla andra gudars, för mig.
Liksom vardagen är det. Frågan om hur man organiserar ett potentiellt levnadsvilligt samhälle också större än den om Gud för mig. Frågan om den mänskliga naturen, om människan, är också så förbannat intressant att jag inte vill eller ens kan lämna över den till guds vilja.
Jag vill veta, jag vill undersöka.
Jag orkar vara ensam, i det stora svarta hålet, och i döden, i ovissheten. Jag orkar det. För jag kan inte tro, kan inte känna tillit. Men ... jag förbehåller mig en eventuell överraskning när jag dör.
Men tills dess. Vardagen är enugh. Vardagen som fylld av trossatser, hopp, kärlek, hat, konst, missräkningar, folk, land, religioner, traditioner, grupper, individer, språk, kultur & natur och allt allt, myllret som vi har här för oss nu, och har haft förut.
My God, alltså!
HUR KAN vi låta det levas, hur kan vi låta oss leva, trots allt, i kärlek och tilltro?!?
... Och i mörker: Stagnelius:
"Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?"
Och än en gång grät brudgumen. Vad är det här med gråtande kvinnor för en myt?
Jag har aldrig sett en kvinna gråta på sitt bröllop, gråta mer än mannen.
Och det är ju ingen validitet i den empirin men ändå. De bröllop jag varit på.
Gråter han gråter hon en skvätt. Men Han gråter.
Min också, gjorde min också. Spagettiben och tårar på kinderna som jag torkade och då kröp han intill mig, höll hårt om, stöttade sig. Ja, ni ser.
Vackert är det. Så vackert med KÄRLEKEN.
Det som fascinerar mig mest av allt här på jorden är ändå kärleken.
Större frågetecken än alla andra gudars, för mig.
Liksom vardagen är det. Frågan om hur man organiserar ett potentiellt levnadsvilligt samhälle också större än den om Gud för mig. Frågan om den mänskliga naturen, om människan, är också så förbannat intressant att jag inte vill eller ens kan lämna över den till guds vilja.
Jag vill veta, jag vill undersöka.
Jag orkar vara ensam, i det stora svarta hålet, och i döden, i ovissheten. Jag orkar det. För jag kan inte tro, kan inte känna tillit. Men ... jag förbehåller mig en eventuell överraskning när jag dör.
Men tills dess. Vardagen är enugh. Vardagen som fylld av trossatser, hopp, kärlek, hat, konst, missräkningar, folk, land, religioner, traditioner, grupper, individer, språk, kultur & natur och allt allt, myllret som vi har här för oss nu, och har haft förut.
My God, alltså!
HUR KAN vi låta det levas, hur kan vi låta oss leva, trots allt, i kärlek och tilltro?!?
... Och i mörker: Stagnelius:
"Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?"
Kommentarer
Skicka en kommentar