måndag 19 juli 2010

Man gör inte så!

Lyssnade på P1, repris, "Mitt sorgliga liv - fallet Elin".
Ruggig dokumentär. Flickan tillsammans med sin yngre bror placerades på mammans begäran i fosterhem.
När mamman ville återta vårdnaden hotades hon av socialtjänst att de skulle lägga in ett LVU om hon så gjorde. Och då gav hon sej, säger hon i dokumentären.
Kanske ville hon inte? Vad vet jag. Men min första tanke är att fy fan, hur det är, familjer där känslan av underläge är direkt, resurserna knappa, ex. ekonomiska trångmål och därmed beroende av en soc.tjänst som betalar, ensamstående, trafikskadad (i det här fallet), myndighets- skadad, nedärvd mindervärdeskänsla, etc. de ger upp, vid ett sådant hot ger de upp utan strid.
Att lyssna, att tro på individers styrka, att bygga på det som fungerar verkar vara hotfullt för somliga i tjänstemannaansvar.
Lilla brodern säger uppgivet i radiodokumentären att han bestämt sig för att inte prata med soc.tanten mer, eftersom hon ändå inte hör.
Logik i pojke typ 6 år:
"Varför prata med nån som inte lyssnar?"
Det gällde missförhållanden i fosterhemmet som pågick utan att barnen fick gehör för det.
Tillslut flyttades i alla fall Elin, till ett behandlingshem, där hon sedan tog sitt liv, bl.a. efter massiv misshandel från bl.a. medboende. De goda förebildliga behandlinghemsansvariga förbjöd henne innan dess att ringa sin mamma mer än en gång i veckan. Hon pratade för mycket med henne.
Barnkonventionen?! någon?
Sociala institutioner bör bygga på delaktighet och  inflytande.
Hur fan gör man på samhällets olika institutioner för att tillmötesgå barns rätt till inflytande och delaktighet?
Hur vågar man det? eller är man bara modig nog att fostra?
Är man bara stor nog att ingjuta sin egen norm och moral i att man inte gör så, man gör inte så:

"Man gör inte så", sa i går grannens kavata och rättrådiga 4 åring till sin 2 åriga lillebror. Och jag tror tammejfan att det inte är bättre än att de flesta som arbetar direkt med myndighetsutövning visavi barn inte reflekterar mer än så vad det betyder: Man gör inte så?! helt enkelt.
Fine. Vem 'man' är och varför man inte gör så, hur länge man inte gjort det, och varför, orkar de flesta inte tänka på. Och då blir det så här fasansfullt emellanåt.

6 kommentarer:

  1. Det är så många inlägg där du skriver om dina reflektioner som gör mig så häpen...
    Du är makalöst duktig på att skriva och du är mångsidig.
    Kan inte låta bli att fundera över om det är en "yrkesskada" eller om du är en grubblande natur av dig själv. Övertygad om det sistnämna...

    Jag uppskattar och läser med största intresse och det är sällan jag känner att jag kan kommentera hos dig - det blir platt fall pannkaka på all din skicklighet som skribent.
    Jag önskar mig själv bot och bättring...

    Tack för dina alltid så kloka ord härinne.

    /Marie

    SvaraRadera
  2. Tack Marie! så roligt att få lov att ha dig här, du som stor konstnär och poet, vilket du visar prov på i din egen blogg var gång! Tack!

    SvaraRadera
  3. Jag läser dina senaste inlägg. Du skriver så innerligt och jag skulle vilja ge några ord tillbaka, men det tar stopp. Jag kanske lämnade orden i Roxen när jag badade....

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Ja, säger som Marie, Det är så svårt att kommentera dig. Du är så duktig, mångsidig. Jag blir väldigt liten, mina ord oerhört tafatta. Här mer än någonsin. Men du ger mig mycket att tänka på i en värld som är oändlig och sällan rättvis eller vacker. Tack för att du läser mitt grubbel då och då, vet inte om jag sagt det till dig tydligt nog. :)

    SvaraRadera
  5. Smultron & Regnnatt! jag är så förtvivlat glad för er bekantskap, och ännu mer upprymd när ni skriver, när ni skriver, man skriver det man vill och det man måste ... men jag, jag tycker det är magiskt med kommentarer ... och med kontakter, och med välvilja, hur mycket som helst, man hör om internethat, men vem talar om internetKÄRLEKEN?

    Tacksam!

    SvaraRadera