A Sunday Kind of Love

Om Det här är en Jarlsberg heter jag Kalle Anka! skrev Bergman på en lapp till hushållerskan Anita Haglöf, och då var det väl en av de mer humoristiska reprimanderna som hon fick av sin arbetsgivare, underförstått skulle hon rusa till Östermalmshallen och köpa en bättre variant av osten. Han var petig med detaljerna Bergman, punktlig och kolerisk om det inte blev som han förutspått. Var du rädd för honom? frågar filmaren Tom Alandh hushållerskan. Hon drar på orden, men säger sedan ett klart Ja. Man kan tolka detta som  dokumentärens temata i explicit kostym:  - Var du rädd för Ingemar Bergman? Fram rullar en berättelse om en man, geniet, som var pedant, krävande, kontrollerande, snål, hotfull, oempatisk, ritualstyrd, med bakterieskräck. "Jag trivdes bäst när han inte var hemma, om hans vakande öga hela tiden vakade på mig kunde jag inte koppla av och vara mig själv ... " Vi ska förfasa oss förstås. Tycka att han var en futtig människa trots allt den där Bergma...

Nummer ett: Vad är ett sålt sex, vilken är produkten? Nummer två: skulle jag våga göra det? varför/ inte? Nummer tre: om jag vågade, var skulle jag vända mig? Har du tänkt på det här, allvarligt tänkt på detta?

Under några dagar förra veckan hade vi havererat Han vägrade prata, vägrade äta Nu när jag skojar med honom om det säger han att han åt när jag inte såg En hungerstrejk helt enkelt, en fejkad hungerstrejk Jag vet inte vad jag hade gjort Jo, jag vet, men det vill jag inte skriva, för det var verkligen löjligt, från alla håll sett ... Tre dagar i varsin hörna, jag flydde han flydde sista dan kom han infarande när jag lagt mig på sonens säng, skulle försonas Jag som försökt tidigare var till en början sval och indignerad Men jag hade turen att bli upplirkad tillslut tills jag sa nåt felaktigt i gen Då tog Min man en termos kaffe och gick ut Jag ångrade mig, omgående, ringde och sa Förlåt. Kom tillbaka! Han reste sig från bänken intill dammen där han hade suttit och druckit sitt medhavda kaffe och sett på fåglar, och så var han hemma igen på en minut Vi höll vi om varann. Nu är vi skrattandes i kärlek igen tullar på huden, värmen, lukten Min man! Hans fingrar är mina, h...

Sprangs förbi av en mamma med tioåring, mamman krullhårig och lite brunare än vanligt. En Octoron tänkte jag då, och mindes performancetexten om företeelser i New Orleans vid tiden för slavtradingen, en text som jag inte hajade så mycket av när jag läste eftersom jag inte hade en susning om vad fan octoron va, och eftersom det i den där förbannade texten om slavryggar uppe på podium, om svarta som valdes ut utmed avenyerna vilket lade grunden för stadsplanen med tänkta performance i mittfårorna, på trottoarerna, där köparna separerade mammor, pappor och barn utan en tanke på att det var nåt med det, där: ordet, det förekom alltså överallt i den texten som jag alltså inte förstod alls. På efterföljande seminarium frågade jag: en åttondels afrikan alltså, halv, fjärdedel, åttondel = octoron. Det var så det kallades, i dåtidens södra Amerika, och man var inte accepterad därmed, för mycket annat blod, Amerikan först i femte ledet, tror jag. Jag sprang och blev alltså omsprungen av ...

En ung man med autism vandrade runt i stan med hörlurar -vi snackar arbetarelurar - dom tryckte inte tillräckligt hårt sa han Du får stå ut sa jag Han  sa att det ville han inte alls ... Han ville att hörlurarna skulle stå inåt, fattar man ju, Folk glodde förstås Ibland kan jag få tårar i ögonen av sorg över hur intoleranta somliga stackare blivit av att leva sina torftigt ensidiga och homogena Vasastadsliv.

Under en tid har jag varit mycket inne i prostitution. I frågan alltså. För det måste man ju tillägga, att man inte säljer sig. Dikotomin mellan god- och dålig- flicka har separerat välden i alla tider, i alla kulturer, och gör så fortfarande. Och nu tror jag tillsvidare att min bestämda uppfattning av att kriminalisering av torsken är rätt, tar avstamp där: i vetskapen om vad separationen av kvinnor historiskt bidragit till, och fortfarande gör. Den makt den utövar som tilldelar någon kvinna epitetet god eller dålig är oinskränkt. Gränsen är en sylvall dödsegg för kvinnor världen över, straffen ser bara lite olika ut. Att hora, alltså hora på riktigt, går aldrig in under någon annan kategori än very very Bad, sämre än sämst. Den som vill fundera mer på den saken MÅSTE se den really världsbästa dokumentärserien "Flying- Confessions of a free woman"   av (ärligt talat, är väl bara möjligt på en kvalitetsfilm-hemsida att namnet på den kvinnliga manusförfattarinnan, ti...

Det mest jämställda jag har gjort tror jag är att leva som separerad förälder. Min ex- man utvecklades ganska snabbt, ja tog väl typ fyra fem år kanske, till att vara en mycket god hemmaman, förälder, ansvartagande moralingjutande containertyp med mycket stort hjärta. Efter de första årens hämtning av barn medelst röd-vit-blå- tonade fingrar på grund av glömda vantar blev det mest tillslut en fråga om att köra och hämta glömda saker, matteböcker, gympaskor. Ja, vi blev en trevlig familj, stor, många som kom på födelsedagar, många vuxna att referera till, många förebilder att välja gott och ont ur. Min ex man som snart levde kärnfamilj visade den sidan av världen, och jag som gjorde alternativa val visade den. Väldigt rikt. Och tryggt. Och ja, jämställt alltså. Hett tips! Varannan vecka städade jag, lagade mat, bakade. 2-3 timmar typ, kan man RUTA sig själv då frågar jag? få betalt, vore förbannat jämställt ... kommunen kunde anställa konverserande kontrollanter som kom och no...

I allehanda press kan man se bild och läsa om elitidrottarna, eller styrelseproffsen, E N T R E  P E N Ö R E R N A och beundra. Ingen beundrar en vanlig sketen jobbare. Som väl därtill har hemmastädat hus, plockat disk & tvätt också. Ärligt talat Sabuni som skriver om jämställdhet i dag på DN- debatt, och där avslutar klämmen med RUT- avdraget: vem fan av oss hon låtsas prata om, ensamstående, sprungna ur arbetarklass, vana att vända på stålarna och när det så slutligen kommit in lite bättre tider på grund av att vi blivit så inhelvete kompetenta och därmed avancerat i graderna och fått mer LÖN, då: då har vi väl inga tankar på att betala en städerska? Nä, då är ju ungarna plötsligt stora, och man sitter i sin kupa och undrar vad man ska göra nu, och då går man och tränar i stället, läser en till kurs, effektiviserar, slutar oja sig över disken, tvätten, städet eftersom man systematiserat den le grande, lider av leda. Aldrig att jag skulle betala någon för det lill...

Lyssnade på P1, repris, "Mitt sorgliga liv - fallet Elin". Ruggig dokumentär. Flickan tillsammans med sin yngre bror placerades på mammans begäran i fosterhem. När mamman ville återta vårdnaden hotades hon av socialtjänst att de skulle lägga in ett LVU om hon så gjorde. Och då gav hon sej, säger hon i dokumentären. Kanske ville hon inte? Vad vet jag. Men min första tanke är att fy fan, hur det är, familjer där känslan av underläge är direkt, resurserna knappa, ex. ekonomiska trångmål och därmed beroende av en soc.tjänst som betalar, ensamstående, trafikskadad (i det här fallet), myndighets- skadad, nedärvd mindervärdeskänsla, etc. de ger upp, vid ett sådant hot ger de upp utan strid. Att lyssna, att tro på individers styrka, att bygga på det som fungerar verkar vara hotfullt för somliga i tjänstemannaansvar. Lilla brodern säger uppgivet i radiodokumentären att han bestämt sig för att inte prata med soc.tanten mer, eftersom hon ändå inte hör. Logik i pojke typ 6 år: ...

Klev upp och satte mig omotiverat framför teven. En mycket vacker Lena Olin, och den där nya heta regissören, vet faktiskt inte vad han heter, jag gissade att det är han som gjort den där filmen ja: jag antar svensk- amerikansk produktion med Danny Glover, nåt med kärlek i titeln, jag kan ju googla men jag vill bara visa hur spåren i min hjärna gick för att söka sammanhangen denna trötta morgon med denna förföriskt vackra Lena Olin i rutan. Programledaren, som jag inte heller vet  vad hon heter var spektakulärt vacker hon med. Gött, över förti är nog ändå okej, om man ser ut så där, tänkte jag. Hur kan man se ut så där? man är nummer 1) smal, nummer 2) man har uppfostrats av djur (en blinkning till er som följt Bodil M's uppmaning att se svt serien Ingen bor i skogen). Jag tittade tankspritt ut genom fönstret och sa till mig själv att: nu fan slutar du att tänka på att du undrar vad fan livet är, nu tänker du bara:  Oh så mycket jag kan, och: ska du ge upp eller? ska du komma ...

En dag kom min man hem efter fem dagar borta och utropade mycket desperat: "Jag kommer att dö utan att ha blivit far!" En tystnad uppstod, jag surade väl för nåt annat. En annan dag, nån vecka senare, - långa ledtider för kommunikationen i det här äktenskapet -  kom jag hem från stranden och sa: "Vad ska vi göra då?" "Här kommer du, långt ifrån och har tänkt på det här, nu?" sa han förvånat. "Ja, jag såg så många usla föräldrar på stranden." ursäktade jag mig med. "Jag vill inte, vad heter det, köpa ett barn i alla fall!" deklarerade han. "Jaha ... " sa jag, "adoptera, det heter adoptera." "Ja, adoptera, jag vill inte adoptera." förtydligade han. "Nähä", sa jag, "men jag kan nog inte ..." "Vaddå, kan inte, jag vet andra förtioåringar som  kunnat... " sa han och avslutade, vi har ju pratat om det förr, så att säga, utan framgång. "Kan vi inte hitta en annan mam...

Nä, nu är jag lite grann som Sven Otto Littorin - eller som han i alla fall uppges vara på cv't på regeringens hemsida- Totto: gillar barn och matlagning. Jag gillar barn och matlagning, really, jag har den där egenskapen att jag kan slänga ihop lite av inget så att det ändå blir rätt bra. Nyligen efter det att till slut slumret i trädgårdsstolen till Eva Gabrielssons sommarprat lyckats ingjuta lite ny energi i den mjuka kroppen, energi som den varma loja dagen slukat vilken nu skulle avrundas med pyssligt trädgårdsbestyr och matlagning. Efter gräsklippning och vattning i den leende sommarkvällen tog jag en runda i mina land och under maximal livsnjutning inhämtades där kryddor och potatis; koltrasten sjön, droppvåta blommor, rosor, blommor, rosor, dofter, getingar, rådjuret som kom igen, och ja, det är mer än paradis här, jag njöt, och av dagens skörd och tomt kylskåps impro det gjordes en kall, mycket god potatissallad: *kokt färskpotatis *färsk kål, strimlad *inlagd paprika,...

Nu börjar sommaren ta sig, läser Koskinen om Bergman och sen ser jag den här Bergmans hushållerska och på det kommer härliga Elisabeth Åsbrink i ett stilfullt Sommar som en smart fullträff där hon med stor integritet talade om sin forskning angående pjäsen 7:3, morden i Malexander och gränserna mellan omnipotenta brottslingar och likaledes egocentriskt fokuserade regissörer, manusförfattare som söker efter sköra hårfina gränser att undersöka eller där skapa olika slags verklighet i och/eller om ondskans tecken.

Vad betyder det egentligen? Allt det här med Bildt och Lundin oil? Och på Bildts blogg verkar allt gå åt till Srebrenicas minne. En del fnyser över gamla meriter. Men vad fan annars kan C.B skylta med? Lundin Oil? Sudan? Gazprom?

Jag antar att mången gemenskt sunt förnuft i dag resonerar:   - Jamen han köpte ju bara ett fnask, lite värme, lite uppmärksamhet - om han nu gjorde det - lite krångel med frugan, en hederssak. Ungefär som en undermotor i Lindberg- affären frågar sig vad en prostituerad har rätt att säga till om när hon fantamej tagit betalt, och vart med på det liksom: tvingad till anal-tvätt medelst tunga, lite strypt, spottad i ansiktet, bunden, försatt med ögonbindel, piskad(bara lite smiskad). Ska det vara våldtäckt?! Prostitution, vad är det med det?  Har man gjort i alla tider ju, både tradition och kultur i det. Ska det va nåt? En moderat som är i valrörelse, som nosar på makten och härligheten, som (ev.) VÄLJER att begå ett brott som han tror att hon av skamskäl håller tyst om är nu ute i kylan. Det är ju vad man räknar med, Herrar direktörer, politiker och polischefer, de som har maktställning, insyn, verkningsgrader i samhällsapparaten, nåt att förlora, de tror att hon h...

"Judith Butler vägrade ta emot Pride-pris p.g.a. rasism mot muslimer" Ett citat som jag hämtat direkt från den alltid lika läsvärda bloggen Roya - Intersektionalen. Professor Judith Butler, Berkely, en av queerteorins mödrar , lever tydligen sin teori, och låter sig därmed icke smickras av uppmärksamhetens centrum, nej, hon bevisar med önskvärd tydlighet att hon står med hjärtat, sig själv och sina teorier förankrade i en genuin och uppriktig ställning för de perifera. De perifera: den, sig, som man lyckligtvis hittar om intresset att undersöka identiteten utanför centrum som norm har råkat väckas. Släpper man fokus på att till varje pris tillhöra och överträffa då hittar man där andra konstruktioner av vad en människa är, vad kön är, vad identitet är, och är man skarphjärnad som Butler kreerar man ur detta en omvälvande teori. Och när man tillräckligt länge fokuserat "utmarkerna" med en uppriktig vilja att omsluta människor, människan, därför att det i h...

Nä, nu har jag tänkt lite på det här eldandet och tycker nog att det är det mest uppkäftiga sedan, ja, jag minns ej, (eftersom mitt liv är ett mjölkigt anpassat och vänt stilleben numer). !00 000 skulle inte ens räcka till en halvsidesannons har jag förstått. Och alternativa illustrationer av inkomstskillnaderna, vore det något att hoppa högt över i Almedalen där fulspelet att stjäla varandras mediautrymme visar på sällsamt stor kreativitet? Nä, detta bål renderade uppenbarligen uppmärksamhet långt ut i världen, och kanske gör just det en viss skillnad, kanske sätter det en liten klunk av förtjust förvåning i vrångstrupen på en lätt uppgiven, desillusionerad kvinnokämpe därute(mig!) och väcker en våg av lust att ånyo stå upp för frågan. Lite upprymd känner jag mig i alla fall plötsligt när jag också ser att Bang  i sitt senaste nummer samtidigt, med charmigaste flörtflaggan hissad undersöker om våldamheter möjligen skulle ha gjort någon skillnad för jämställdhetskamp...

Nä, nu vet jag alltså inte om  Littorins panikhopp överröstar de 100 000 uppeldade F!- pengarna.

Man blir liksom inte klok på de här fenomenala kontrasterna mellan å ena sidan vetande och kunnande som man, till min enorma förtjusning, kan hitta lite överallt på nätet nuförtiden(Halleluhja!), och å andra sidan retoriska ogenerade försök att mangla fram sina enkla politiska budskap så att folk till slut tror på dig. Ta Bjöklund till exempel. Först lyckades han med en åsnas envishet, ja, de som deduktivt bygger upp sina resonemang med trovärdiga referenser och teoribyggen hamrar väl aldrig på så oförtröttligt i sin egen förtjusning därför att hos dem ligger som oftast en ödmjuk vetskap om att det kanske inte alltid är så glasklart, men inte för Björklund, han visste minsann bäst hur piskor vina över lata och ovårdade elevers ryggar! Trots "kris i skolan" debatten efter P1's avslöjande reportage om majorens erbarmliga slirande med fakta fortsatte han att trumma ut sina entoniga men storartade pampfletter, och nu var det alltså dags att flytta fokus till äldreomsorgen. ...

Här ute doftar Jasmine, Ros och Pion. Och jag bara undrar, hur kan dom, när rosorna plötsligt står i blom, hitta dem, och ens finnas, så måna bin så att det räcker till varenda fucking rosblomma i hela härliga landet? Är inte det konstigt? Som om dom har en sjuhelvetes fest nu, den årliga.

Lång dag med efterlängtat sittbrunnstalk med väninnan. Tillsammans var vi alltid så smarta, så intellektuella, så normupplösande och rappa. Vi delade på alla detaljer. Nakenbaden, supeerna, de tillfälliga förbindelserna, ideerna, tankarna, sammanhangen, våra lärdomar, våra kunskaper, erfarenheter. Konst, kultur, film, erotik, relationer, social status, kreativitet och uppror var gemensamma teman varur vi betraktade våra liv vilka vi såg som undersökningar, experiment. Vi kunde recensera allt. Säkerhetsringde varandra vid blind-dejts. Delade hemligheter, inget för fult, inget för ovärdigt. Upp med det i ljuset, analysera, skratta, distansera, lev ... upplev. Så var det då. För inte så länge sen. Så var det i dag igen. För en stund. Nu är jag ingenting. Nu vet jag inte ens om min man älskar mig, min syster hatar mig, om jag varit för öppen, haft för starkt patos, om jag kämpat för rättvisa så hårt att jag bränt mina möjligheter. I dag känns det som om allt det som var starkt och vack...

... Glömde att säga att brudparet var ofantligt fint och vackert. Vilken egomiss att glömma det, i all hast. Och än en gång grät brudgumen. Vad är det här med gråtande kvinnor för en myt? Jag har aldrig sett en kvinna gråta på sitt bröllop, gråta mer än mannen. Och det är ju ingen validitet i den empirin men ändå. De bröllop jag varit på. Gråter han gråter hon en skvätt. Men Han gråter. Min också, gjorde min också. Spagettiben och tårar på kinderna som jag torkade och då kröp han intill mig, höll hårt om, stöttade sig. Ja, ni ser. Vackert är det. Så vackert med KÄRLEKEN. Det som fascinerar mig mest av allt här på jorden är ändå kärleken. Större frågetecken än alla andra gudars, för mig. Liksom vardagen är det. Frågan om hur man organiserar ett potentiellt levnadsvilligt samhälle också större än den om Gud för mig. Frågan om den mänskliga naturen, om människan, är också så förbannat intressant att jag inte vill eller ens kan lämna över den till guds vilja. Jag vill veta, jag v...

Fyllde år i går. Var på Bröllop i dag. Värsta firandet alltså. Och min slutsats av det är att egocentrismen är värre än vad man tror. Folk avbryter, vill prata om sig själva, tänker inte på att sådär ja vad trevligt jag försöker att göra för oss alla häromkring ... Att ha social kompetens eller inte. Och varför lyssnar lyssnar jag (tror jag i alla fall)? Varför drar jag inte bara på och pratar och berättar, mässar, undervisar? Det finns excentriska som gör det, och då är dom ju ofta en tjoo-hejig medelpunkt som varje fest behöver. Och varför är det så välbekant tryggt att komma ensam? Att A är ute på jobb och reser och jag representerar mig själv är något jag kan mycket väl. Glida runt och bekräfta alla djävlar liksom. Och ett tag där tänkte jag på vilket annorlunda anslag det är att vara med mig eller med min man, hur folk alltid måste ta ställning och förhålla sig till det annorlunda med hudfärg, språk, och anspråk, attitude. Nu kunde jag mest gömma mig i mitt eget ...