En alltmer tunnhårig Thorsten Flink mumlade oroligt och flackade med blicken när han inte blundade och skrämde skiten ur Fredrick Skavlan. Denne Flink vars oförmåga att ingå i en ensamble och uppfylla vad av samverkan en sådan ide kräver står upp fortfarande, sitter, där ... och frågas vad av minnen från förr han bär med sig. Det är en slarvigt farlig övergång, till tatooprinsessan från LA som snart skall inta fåtöljen bredvid på scenen där de sitter: Flink, Skavlan, Christer Sjögren, Stellan Skarsgård och den makalösa norska OS- medaljören. Vad ska han svara? Beskäftigt berätta om sig döende på slussens offeraltare i nån av trottoartunnlarna?
Han är smärtans korsbärare tänker jag, den vi andra använder på avstånd för att spegla oss i, och där ge den ofta gömda dunkla dimensionen av livet lite livsluft och svängrum. Ungen säger att han gillar Flink, att han gillar såna. Och jag säger förbluffad, än en gång, men aldrig förr med en sådan övertygelse, att vi lever i en förfärligt flat tid där alla tamejfan är en liten del av en marknad som skall säljas till bästa profit. Allt. Och den lille djäveln, medborgare Grå, blir i detta spel ingen. Jag tänker ofta på medborgare Grå, på oss, som utfyllnad, som statisterna i huvudpersonernas story. Antingen ska man vara en sån Gigant att man skapar vågbruset eller också ska man surfa med det, i det. Så förhåller sig folk. Sådant är medlöperiet. Ja, det är vår tid.
LYCKAS, du lille vän? not?
Strider nuförtiden utkämpas sällan i annat än stadiga vindskydd där likasinnadebackar upp varandra, dom som har tillräckligt med credd i sin lilla enklav där de funnit nåt tillräckligt värt att kämpa för.
Vi är de anpassade, de flexibla, de socialt kompetenta.
Ungen ser det, vet det, så som förr de flesta ungar visste i den där åldern, men nu har egot brett ut sig bland ungdomskulturen och förtagit mycket av det där, nu är det en för en, för en: Mig, jag, mitt, mina konsumerade produkter. (När konsumeras en vara egentligen?)
Sen har vi Thorsten Flink som något helt annat. Nemera också främmande. Han plockar nu upp Christer Sjögren till en roll i Fadren och gör det för att han i Christer ser en som visserligen är i etablissemanget men som däri är satt UTANFÖR, ungefär som Flink själv. Det är genialt tänkt, ärligt talat. Så öppet, så utan inlismande tanke på profit, på erkännande. Dessa två ytterligheter, dessa två män, som olika mynt med lika illa varsalande baksidor kommer förstås göra Fadren så konform med ursprungstexten att man med all sannolikhet kommer att häpna. Som ljus och mörker avlöser alla nätter, allas dagar så kan de komma att gestalta denna manliga ångestnatt så att vi vet vad den säger oss, nu, och vad den säger om oss då.
Av kontrasterna i Skavlan går lavinen inuti igen. Vad är det vi har förlorat? undrar jag sorgligt desperat. Vad är det jag har förlorat genom att försöka vara så förbannat ofarlig? Vilken lögn, vilken fejk?
Jag vet inte om ungen känner av det, om han vet hur det rullar inuti mina hav? Jag vet inte vad han tänker, men jag tror att han anar lite grand. Och det gör mig glad, det gör mig så enastående glad och lättad och stolt att han är stor och tillräckligt smart för att se, se, se. Se vad för något en sådan som Flink i det sammanhanget representerar.
Flink avböjde frågan om minnena. Det var värdigt. Vi visste ändå, kände om det var något mänskligt med oss alls ...
Han är smärtans korsbärare tänker jag, den vi andra använder på avstånd för att spegla oss i, och där ge den ofta gömda dunkla dimensionen av livet lite livsluft och svängrum. Ungen säger att han gillar Flink, att han gillar såna. Och jag säger förbluffad, än en gång, men aldrig förr med en sådan övertygelse, att vi lever i en förfärligt flat tid där alla tamejfan är en liten del av en marknad som skall säljas till bästa profit. Allt. Och den lille djäveln, medborgare Grå, blir i detta spel ingen. Jag tänker ofta på medborgare Grå, på oss, som utfyllnad, som statisterna i huvudpersonernas story. Antingen ska man vara en sån Gigant att man skapar vågbruset eller också ska man surfa med det, i det. Så förhåller sig folk. Sådant är medlöperiet. Ja, det är vår tid.
LYCKAS, du lille vän? not?
Strider nuförtiden utkämpas sällan i annat än stadiga vindskydd där likasinnadebackar upp varandra, dom som har tillräckligt med credd i sin lilla enklav där de funnit nåt tillräckligt värt att kämpa för.
Vi är de anpassade, de flexibla, de socialt kompetenta.
Ungen ser det, vet det, så som förr de flesta ungar visste i den där åldern, men nu har egot brett ut sig bland ungdomskulturen och förtagit mycket av det där, nu är det en för en, för en: Mig, jag, mitt, mina konsumerade produkter. (När konsumeras en vara egentligen?)
Sen har vi Thorsten Flink som något helt annat. Nemera också främmande. Han plockar nu upp Christer Sjögren till en roll i Fadren och gör det för att han i Christer ser en som visserligen är i etablissemanget men som däri är satt UTANFÖR, ungefär som Flink själv. Det är genialt tänkt, ärligt talat. Så öppet, så utan inlismande tanke på profit, på erkännande. Dessa två ytterligheter, dessa två män, som olika mynt med lika illa varsalande baksidor kommer förstås göra Fadren så konform med ursprungstexten att man med all sannolikhet kommer att häpna. Som ljus och mörker avlöser alla nätter, allas dagar så kan de komma att gestalta denna manliga ångestnatt så att vi vet vad den säger oss, nu, och vad den säger om oss då.
Av kontrasterna i Skavlan går lavinen inuti igen. Vad är det vi har förlorat? undrar jag sorgligt desperat. Vad är det jag har förlorat genom att försöka vara så förbannat ofarlig? Vilken lögn, vilken fejk?
Jag vet inte om ungen känner av det, om han vet hur det rullar inuti mina hav? Jag vet inte vad han tänker, men jag tror att han anar lite grand. Och det gör mig glad, det gör mig så enastående glad och lättad och stolt att han är stor och tillräckligt smart för att se, se, se. Se vad för något en sådan som Flink i det sammanhanget representerar.
Flink avböjde frågan om minnena. Det var värdigt. Vi visste ändå, kände om det var något mänskligt med oss alls ...
Thorsten Flink ligger bra till här hemma. Jag behöver såna som Thorsten Flink som gör just det där, flackar med blicken, visar sin oro och sin förvirring och i nästa stund blixtrar till och är knivskarp. Han lämnar ingen oberörd. Man söker svar eller vill sätta etikett: Är han ett geni eller en knäpp gammal missbrukare? Jag har inget behov av att ställa den frågan. Jag tycker han är inspirerande och sorglig på samma gång. Hans förklaring till varför Christer Sjögren, var ju klockren! Och hans svar på Skavlans fråga om vad han hade sett under sändningen, var briljant: Samma som du, Fredrik.
SvaraRaderaJa, visst är det genialt, man kanske inte behöver säga att Flink är genial, men somligt av det han säger och gör blir det. Vad underligt att Fredrick som brukar våga släppa loss sina gäster höll så tillbaka, tyckte du inte det?
SvaraRaderaPå anförmodan tvingades jag att titta på programmet via SVTplay ehuru jag själv inte har någon TV.
SvaraRaderaThorsten och jag är uppväxta i samma kvarter, även om han är ett tiotal år äldre så levde legenden om Thorsten och Thabo kvar väl in i våra tonår. Jag vet inte vad det är hos mannen, men han är sveriges enda konstnär. Som en kulturell slags Midas blir allt han rör vid guld. Guld som glädjer andra men som svälter honom sakta, tills dess att han kommer ha tynat bort från oss, läggas i fattigmansgrav och först då kommer vi att förstå hans genius.
...eller så är det lokalpatrioten i mig som larmar och gör sig till.
Tack för tipset och ett gott stycke text kring ämnet.
Jag tycker Skavlan har tappat formen i den nya omgången program. Jag vet inte vad det är, men det är liksom inget flyt och han är plötsligt förutsägbar och verkar ha tankarna mer på vad som ska ske härnäst.
SvaraRaderaBouhamza! tack för intressant info. Ah, ni var grannar, för vi undrade just här hemma var han har sitt ursrpung, tror min syrras man också växte upp i samma område, eller om det bara var i Persbrandts hoods, kanske var det samma? Omvittnad är hans genialitet, även i teaerkretsar, utmaningen är väl att teater så mycket är ett samverkansprojekt och däri kommer klaschen antagligen för Flink, beroende på vilka han skall arbeta med. Så, nån etablissemangsprofet blir han väl aldrig, och förmodligen bränner han ner den möjligheten om den dyker upp, av alelrgi och aversion. Jag undrar hur mycket av det han gjort som dokumenterats? Vore för synd annars?
SvaraRaderaSmultron! Visst har Skavlan lagt av. Börjat med CS eller bara knött in för många gäster, är det itne så? Det komemr för många, tiden för de intressanta och ofta oförutsägbara vändningarna finns inte. Synd på så rara ärter ...
SvaraRadera