Dan fore dan

Ofardigt, nybyggt, gammalt fallfardigt om vartannat i den har stan. Oorganiserat ar kreativt och sunt tror jag. I gar en skola for "barn med fysiska handikapp"; epitetet som slogan ocksa pa en sakert av bistondspengar sponsrad  tillhorande buss. Ett sant sarskiljande. Tillganglighet finns inte. En rullstol tar sig inte ut, en gamling blir i sitt, omgiven av familjens alla generationer viktig och uppslupen i livets slutskede. Pa baksidan av den dar stolta stora skolan for de HANDIKAPPADE,  FYSISKT en skrotad permobil och en hog med rostiga rullstolar. Och vad gor man med de handicapped pshycic?

Har ar pennalismen hycklarnas storsta noje. Bara nar man som allmosa - eller vad de nu kallar den av islams fem grundpelare infor vilken man forvantas dela med sig till de samre stallda - ger och vill vara god undanhaller man sig  han och skratt. Funderingar pa en manniskas resurser och tillangar, verkliga formagor bedomt kring nagot annat an normen har jag svart att se. Det maste ga nagot i forgrunden, avantgardet .. men hur nar man till tankar om allas lika varde? eller atminstone ett uns av ambition att instrumentalisera den ambitionen.
Ar du kass ar du ute.

Hedern och oskulden. Sen lamnar mannen kvinnorna, for en annan pa gatan den dagen sexigare, da flyttar den overgivna hem till mamma; och de andra overblivna dar, som ett center levs krossade livsdrommar sidfa vid sida med dem som lyckades. Ensamma kvinnor med barn overallt; anda sa fortvivlat heligt med aktenskap.

Jag ska giftas muslimskt i morgon. Vet faktiskt inte vad det innebar. En representant for min far gar tillsammans med As far till mosken med kolanotter och kakor, typ, dar ar bara män. Jag vantar val i hans mammas hus. Ibland nar jag ar dar, som i dag, far jag ata sjalv inne i ett rum, som om jag inte ska behova sitta med de andra i sanden pa garden. I dag ville jag mest grata for den sarskillnaden. Spelar liksom ingen roll vad jag sager. Underligt satt att vara sociala; tyckte jag, och intalade mig att jag bara behover vara dar den har stunden, sen har jag hela varlden som arena, jag behover inte lipa for detta, sa jag gjorde inte det. Sen havade jag fram pengar for brollop och tillhorande middag och allt annat med tre tusen ton vankelmod som fick mig tt vilja grata for det med. Vem fan ar jag har? As mamma skulle promt sy upp en klanning till mig, av tre tyg hon tog fram ur en lada fick jag valja det minst daliga alternativet, nat brunrott, tjockt stramt tyg, ritade upp modellen pa ett papper, sen tagade jag lydigt efter syrran som tog tyget under armen och visades nagra gator bort in i en liten syatelje med fem man med symaskin, det mattes och jag tankte igen att jag ar onodigt tjock och att det ar synd med en klanning jag inte ens vill ha, som jag forvantas bara pa mitt for mig ganska betydelselosa brollop. Jag svettades och tankte att ajg maste lara mig att ta med en nasduk. Skit samma, jag far vara den fulaste, skit samma, tankte jag. Om allt. Skit samma.

Jag vet inte vad det kommer innebara med morgondagens ceremoni.
Just nu skiter jag i det med. Later dagen komma och ga. Well. Man blir trott pa att inte forsta. Numer forsoker jag komponera ihop meningar, helt fel, barnen skrattar, och det ar kul att kunna roa nagra.

Det ar varmt och dammigt. I morgon ska vi nacka fyra honor. Och jag ska rycka upp mig.