tisdag 2 mars 2010

Peace Älmhult

Nu tänker jag på alla dem som i det tysta varit tillräckligt respektfulla, kunniga och ödmjuka och har lyckats skapa bra möten trots olikhet i socialisationsmönster.
För dem måste det ha funnits en del av. Eller hur?
Om bara den där damen i Älmhult hade vetat hur hon skulle bete sig, då hade kanske resten av de fantombilder av gigantiska förestående samarbetssvårigheter för mannen som vägrade skaka hand inte vuxit sig till svävare med egen flygkraft. Men nu har rädslorna spunnit upp en föreställning om att den där uteblivna öppna handen som tar i en annan utsträckt hand står för en hel lavin av fördomar och svårigheter att acceptera att kvinnor fattar beslut,  tänker och har makt.

Nä, nu tänker jag istället på alla dom som var dag möter varandra, som gör kommunikation möjlig. Tänker på dem! Glädjs.
Ett kommunikationsbrott drabbar alltid alla de involverade parterna. För kommunikationens skull ÄR det ingen lösning att hitta en syndabock till haveriet, man får kanske "rätt" men inte har man förstått mer för det, för världen kan man inte göra om. Nyfiket kan man vara i den.

2 kommentarer:

  1. Mötas kommunicera och leva i det. Visst är det en grundbetingelse för vår överlevnad? Jag tror visst att skadan går att reparera, när processen stagnerat. Men ärren finns kvar, för varje gång det händer stramar huden mer kring den sargade hudytan.

    Åh, jag hade en upplevelse mer på det privata planet häromdagen...där brist på kommunikation resulterade i total låsning. Därför säger jag det, nästa gång jag står där i stormens öga kommer jag att stanna upp. Tveka, sätta fingret i luften och känna efter vindriktning en extra gång.

    SvaraRadera
  2. Det är nog nåt biologiskt i männsikan att vilja kommunicera, men en del tar sig ju bara på för stort allvar och har inte förstått att kommunikation är MÖTET, och UTBYTET, det som sker i mellanrummet, till sin hjälp har man skapat seder och bruk mend et är ju bara ett hjälpmedel, funkar inte judst det hjälpmedlet måste man hitta ett annat, VAD annars?

    en visst är det så, när man blir stressad av för mycket känslor etc. då låser det sig lätt, det gör det, och man får försöka att vara öppen för nya lappkast, erkänna sitt nederlag och börja om, börja om, börja om. Man kan inte börja om för många gånger. Det är väl det sisifosarbetet det är att vara människa, hålla liv i sina språk, och försök med dem möta sig själv och ge utbyte. Ibland vill man vila sig från det, och komma igen, senare...

    Hoppas det löste sig, för dig!

    SvaraRadera