Fortsätt till huvudinnehåll

Hoppsan Kerstin!

Om sex dagar ska jag tillbringa sju veckor tillsammans med folk. Min STORA feta, ofeta släkt.
Ska jag sitta där i röken och lära mig laga mat ordentligt till min man? Eller ska jag göra klart alla de där oavslutade projekten jag föreställer mig, ensam på kammaren. Ska jag läsa sjuttio böcker?
Sist jag var där var det svårt att hitta, trots att jag har ett osedvanligt lokalsinne.
Kanske måste jag stanna hemma om jag är ensam? Som en inlåst jungfru av rädsla för att inte hitta hem igen.
Ja, jag vet inte alls vad de här dagarna kommer innehålla.
Och ... det är första gången jag reser som jag har så lite förväntningar och ambitioner. Skit samma, liksom. Jag bara ÄR där, tänker jag. Finns omkring A och tänker på det som en sorgesång för honom inför avfärden mot Norr. Ett långt avsked, där jag får visa mig värdig nog för att ta hand om den enda sonen i familjen.

Har jag sagt att vi åker hem med samma flight!?
Jo ... som en riktig familj. Herr och Fru. Hoppas det underlättar för honom när han skall in i bastionen Schengen. Sist fick han sitta i flygplatspolisens office tills han nästan missade planet, där underhöll han dem så att de tillsist fick eskortera honom springandes till sin gate för att han skulle hinna med planet. Man gör skillnad på folk och folk. Och när man gör det funderar man inte på hur det är att vara den särskilda. Man funderar även sällan på hur det kan komma sig att man tar sig friheten att göra sig så grandios. Mänskliga rättigheter va!? Bah!
Det är synd om människorna, så oreflekterade somliga kan vara i den här 'civilisationens högborg'. Underligt va?

Kommentarer

  1. Tänk vilka möjligheter till upplevelser som öppnar sig när du reser utan förväntningar och ambitioner. Ett äventyr :)

    Och att ni får resa hem ihop är ju bara fantastiskt!

    SvaraRadera
  2. Oh, Smultron, jag tänker vila och att flyta med ... det blir ett äventyr. Bara att sätta sig still och titta på det som kommer till. Jag älskar att bada också, men havet där river rätt rejält mot stränderna, ändå, jag brukar vara modig nog ... hoppas jag.
    Ja, hemresan blir ett äventyr. Kånka på alla väskor och grunkor vi kommer ha med oss. Får beställa en lastbil som hämtar upp ;)
    Insahalla!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konflikt?

Nu i efterhand tänker jag på det underligaste som hände i Agenda när Åkesson och Shyman debatterade. Åkessons underförstådda förslag att skicka ut alla utlandsfödda män eftersom de - enligt statistik som dom, alltså institute-SD,  ska presentera i veckan - begår flest våldtäkter i landet har en för Åkesson ännu grumlig orsaksförklaring. Driver han sin tes hela linan ut, samt - som han gör i öppen debatt - förkastar socio- ekonomiska faktorer som orsak till den högre representationen för utlandsfödda i våldtäktsdomar, då erkänner han precis samma tankegods och ide som genomsyrar F!:en patriarkal könsmaktsordning. Vad ska han göra med den uppfattningen i andra frågor?

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Dagen i dag

Jag tar min andra kopp, starkt kardemummakaffe. Då tänker jag på Peace på Ett rum med utsikt , tänker på hennes kaffedrickande framför fönstret med den metertjocka fönstersmygen och det vidsträckta skånska snölandskapet framför, vad tänker hon på i dag? I DN läser jag om flickor med ADHD och då funderar jag på Victoria som kämpat och kämpar men ibland glömmer att se hur begåvad och extravagant elegant hon är. Mitt kaffe svalnar som kaffe gör och det är bara en annan fas och jag vet att någonstans i den här stan sitter en Smultron och funderar över sin uppsats och kanske flyr hon ner under täcket med Kungens alla frillor för att slippa den ett tag. Och jag tänker på Wettex som är på väg till Stockholm med ett alldeles för späckat schema men väl så nyrakad och förberedd med både femtioelva strumpbyxor och raggsockor, må hon få kraft att orka. Ute ett milt och mycket långsamt snöfall. Jag känner mig tjock. Tappade fem kilo men har nu under två veckor ätit upp dem antar jag. Varför...