Hoppsan Kerstin!

Om sex dagar ska jag tillbringa sju veckor tillsammans med folk. Min STORA feta, ofeta släkt.
Ska jag sitta där i röken och lära mig laga mat ordentligt till min man? Eller ska jag göra klart alla de där oavslutade projekten jag föreställer mig, ensam på kammaren. Ska jag läsa sjuttio böcker?
Sist jag var där var det svårt att hitta, trots att jag har ett osedvanligt lokalsinne.
Kanske måste jag stanna hemma om jag är ensam? Som en inlåst jungfru av rädsla för att inte hitta hem igen.
Ja, jag vet inte alls vad de här dagarna kommer innehålla.
Och ... det är första gången jag reser som jag har så lite förväntningar och ambitioner. Skit samma, liksom. Jag bara ÄR där, tänker jag. Finns omkring A och tänker på det som en sorgesång för honom inför avfärden mot Norr. Ett långt avsked, där jag får visa mig värdig nog för att ta hand om den enda sonen i familjen.

Har jag sagt att vi åker hem med samma flight!?
Jo ... som en riktig familj. Herr och Fru. Hoppas det underlättar för honom när han skall in i bastionen Schengen. Sist fick han sitta i flygplatspolisens office tills han nästan missade planet, där underhöll han dem så att de tillsist fick eskortera honom springandes till sin gate för att han skulle hinna med planet. Man gör skillnad på folk och folk. Och när man gör det funderar man inte på hur det är att vara den särskilda. Man funderar även sällan på hur det kan komma sig att man tar sig friheten att göra sig så grandios. Mänskliga rättigheter va!? Bah!
Det är synd om människorna, så oreflekterade somliga kan vara i den här 'civilisationens högborg'. Underligt va?