fredag 5 mars 2010

Sanningens vitöga

I går vattnade jag mina vintrande pelargonior.
När jag öppnade garagedörren föll en skärva ljus in på de sköra bruna stränglarna.
I dammet och torkan därinne är det svårt att se hur liv ska kunna spira fram.
Så är det förresten att se sig själv i ansiktet också.
Innan jag ens tog mig ut slängde jag en ofrivillig blick i spegeln. Lakan, på ett sätt som jag inte brukar va, mötte mig.
Nä, jag brukade vara äppelrosig om mina höga runda kindknotekinder.
Nu vet jag inte vad som har hänt. Jag tittar på låren ibland också, även om jag försöker undvika det med.
Torra, flisiga och liksom mycket mjöliga under den alltmer degiga ytan.
Underhudsfett, det ska man inte ha efter fyrtio. Man får nog va helt djävla anorektisk egentligen. När man är tjugo är det yppigt kurvigt men sen, sen, nu för mig, blir det liksom inget annat än  bucklig vit överårig fläskkorv av alltihop. Och armbågarna har blivit hårda igen. Avsaknad av badkaret gör sig påmint. Försöker dock bada bastu så ofta det går, men det ÄR inte detsamma. Ett bad om dan vore bättre. Mycket bättre. I bland när jag byter om i offentliga omklädningsrum tänker jag på att nu är jag en såndär antinod för de unga att förfasa sig omkring, en de kan kolla på å tänka att nä, fy fan: jag vill inte bli gammal, jag kommer inte att bli gammal, sådär. Det är väl därför det är mest kvinnor 35++ som överbefolkar allsköns träningsanläggingar, överallt. För gud så de tränar, kvinnor omkring fyrtio. Som vi tränar! Och så alerta, välkonditionerade vi är!
Men för mig hjälper det knappt juh! Kanske får man tänka på hur det vore i stället.
Jag vet inte. Men det är så påtagligt. Ibland när A säger att han älskar mig skrattar jag lite rått och säger att jag tycker synd om honom.
Han undrar varför, eller så vet han vad jag menar och bara låtsas verka indignerad...

Men jag får hoppas på mig så som jag hoppas på pelargoniorna, det kanske går, trots allt. Det kanske finns en vår?

4 kommentarer:

  1. Usch, jag tränar inte. Jag hinner ju inte ens mina mentala avspänningsövningar! Felet är väl att jag inte tränar, då skulle jag bli så alert så jag skulle hinna mer, eller?

    Man får försöka se på sig med kärlek, stryka över kroppen som tar en dit man ska, även om den sviker en ibland. Kram!

    SvaraRadera
  2. Alltså...det där yttre...det fläskkorvsliknande...får man bara ta till sig och gilla. Som Smultron skriver, kroppen som tar en dit man ska, jävligt tacksam är vad man måste vara.

    Fast jag förstår känslan, den där förlamande upptäckten, det som en gång var ens varumärke, ens konkurrensfördel...vad hände? Men så, på kvällen i milt ljus och mannen lägger sina händer på och stryker över sina favoritdelar. Då är det faktiskt ok att armbågarna är torra och låren oälskade av en själv.

    Kvinna, vi måste bli lite generösare mot oss själva. Lova mig det!

    SvaraRadera
  3. @Smultron: du har ju barn och lever mitt i det livet där man kånkar omkring på allt och alla, då behöver man ju inte träna, jag som sitter av dagarna kan ju inte göra nåt annat. JAg är också stark och traktorlik i min konstitution och behöver göra. Men ärsch ... kroppen börjar göra ont, fötterna på mrgonen, korsryggen på vårvintern, andra året i rad nu.Men man ska vara glad, man ÄR inte handikappande rörelseofri. Men ändå.

    SvaraRadera
  4. @Peace: Jag måste försökamen äckligt vilket självförakt det bor därinne, ibland glömmer jag, för funktionens skull,men som yta: jag vet inte. Jag blir samtidigt så förbannat upprörd över att vi förminskas, att jag förminskar mig. Men det ÄR så.

    SvaraRadera