Fortsätt till huvudinnehåll

Inshallah

 ... maken har fått jobb!
Jag har inte fått ett nytt jobb som jag ville,
men allt verkar ändå för bra för att vara sant
Jag älskar livet när det inte längre är något som man tar för givet i det.
Saker är nya, skriver om kartan,
skriver om förväntningarna, skriver om språket, skriver om hela min sunkiga gamla hjärna.
GÖR NYTT!
För i helvete!
Gud vad jag är bristfällig.
När man tänker efter en riktig missfit.
Som dom andra, kunde man trösta sig med, eller bara använda som ursäkt för att allmänt skjuta det ifrån sig.
Och vilket stort jävla allvar jag tar mig själv på, vilken förutfattad mening jag hyser om att jag ska ha, få, va. Centralperspektivet my ass.
Men att göra så gott man kan.
Vad annat kan man?
Eller ha som en slags illusion, eller föra framför sig som en marknadsföringsplan: 'jag gjorde mitt bästa', så fan heller ... har ju egentligen energi som tretton ardenners men hur ofta måste jag använda den. Nä, som oftast sitter jag och lipar över nån spilld gammal mjölk.
Ska sluta med det! tror jag.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: