Inshallah

 ... maken har fått jobb!
Jag har inte fått ett nytt jobb som jag ville,
men allt verkar ändå för bra för att vara sant
Jag älskar livet när det inte längre är något som man tar för givet i det.
Saker är nya, skriver om kartan,
skriver om förväntningarna, skriver om språket, skriver om hela min sunkiga gamla hjärna.
GÖR NYTT!
För i helvete!
Gud vad jag är bristfällig.
När man tänker efter en riktig missfit.
Som dom andra, kunde man trösta sig med, eller bara använda som ursäkt för att allmänt skjuta det ifrån sig.
Och vilket stort jävla allvar jag tar mig själv på, vilken förutfattad mening jag hyser om att jag ska ha, få, va. Centralperspektivet my ass.
Men att göra så gott man kan.
Vad annat kan man?
Eller ha som en slags illusion, eller föra framför sig som en marknadsföringsplan: 'jag gjorde mitt bästa', så fan heller ... har ju egentligen energi som tretton ardenners men hur ofta måste jag använda den. Nä, som oftast sitter jag och lipar över nån spilld gammal mjölk.
Ska sluta med det! tror jag.