lördag 15 maj 2010

Hjärtats viloPulser

I bilen när jag körde uppför backen där nu magnoliaträdet skjutit ut sina kraftiga violskära blommor, där japanska körsbärsträden är romantikrosa, där äppleblommen skyggar som blyga violer på sina grenar, där jag i vintras lyfte så mycket snö, där kommer jag att tänka på den.
Nåden, livets nåd, att göra helt, att laga, att ha viljan att vara i den helande processen: det är livet, då  andningen blir större och sätter mer syre i alla delar.

Min nåd heter jag vet inte vad. Jag vet inte hur man ska fånga något som man har som är flyktigt och som är av tacksamhet kommet? nåden. Att få vara en del av ett system med alla dessa kloka fina människor som jag har omkring mig. Min unge till exempel, som när vi tillslut kommer in på frågorna om berusningsgrader efter det att vi lappat och lagat i gottgörelser - man måste ha en plattform innan man går ut på den hala isen, inte sant - då lyssnar han och säger inte jag vet, eller men men, inte ens skyller han i från sig, utan han lyssnar. Och jag säger sådant som får ögonen att tåras på de där ungdomarna för att de varit där. Jag pratar om rädslan  som en kvinna, t.ex. jag, t.ex. vilken som helst, kan känna inför en berusad man som verkar okontrollerad, jag trycker på en öm punkt, och det går upp för oss att tammejfan detta är ett av kulturen sanktionerat tillstånd som styr över oss och som legitimerar ett hot som man bara ska vänja sig vid att rygga inför, att gå omvägar om, att ta hänsyn till. Jag vet faktiskt inte hur lång tillvänjningsprocessen är för detta? Men man ska inte vara moralist. Det ska man inte. Man ska inte ha moralpanik. Det verkar vara det fulaste ansikte man kan visa, moralpanikens.
Men fulla män som kvinnor ska behöva baxa runt faror och fulla män som kvinnor ska behöva gå omvägar om för att fulla män tappar så mycket stringens och sans, dem, dem tycker jag faktiskt att man ska tala om, och benämna, för vad det är. Och jag sa till min unge att nu var det du som kom hem med det beskedet till din flickvän. Och det var hårt sagt, det var hårt för oss alla, hårt för mig att säga, men det var ju sant. Och i det blev vi lika rädda allihop. Sammansvetsade, sårbara, sargade alldeles vidöppna i hjärtat tysta lyssnande efter  ekon i rymden livet.
Man bör lära sig att umgås med alkohol, mycket tidigt. Allt annat är båg. Ett sånt djävla båg. Om man menar nåt med att vi måste göra något åt misshandel av kvinnor och barn då måste vi starta med alkoholen. Förlåt, men jag är nog en moralist.

Och när jag parkerar  bilen i det här tilltagande paradiset känner jag vindarna från söder komma vällande in över oss, och jag tänker på den prinsessan som jag såg stå ranglande på bron över motorvägen här borta, på henne tänker jag och jag vet att hennes alkoholeffekter är inte bättre, hon har det inte enklare, men våldet i hennes väg är inte lika hårt, och tidigare inte lika accepterat. Men ansvaret är naturligtvis lika stort, överallt, hos oss alla.
.

2 kommentarer:

  1. Den nåden. Den som öppnar ens sinne, och tillåter att känna att det är ok. Fan, det är så mycket värt att kunna vända förtrytelse till acceptans, ilska och besvikelse till förståelse.

    Hoppas och tror vi pratar om samma sak. Att nåden betyder samma för dig som för mig. Annars får du ta mig i hampan.

    Kram, och wish you were my neighbour.

    SvaraRadera
  2. Wish I was your neighbour girl! för då hade det goda livet varit mitt också ... med en sån stjärna till granntant! kaffe på verandan ... pöss

    SvaraRadera