Fortsätt till huvudinnehåll

Hjärtats viloPulser

I bilen när jag körde uppför backen där nu magnoliaträdet skjutit ut sina kraftiga violskära blommor, där japanska körsbärsträden är romantikrosa, där äppleblommen skyggar som blyga violer på sina grenar, där jag i vintras lyfte så mycket snö, där kommer jag att tänka på den.
Nåden, livets nåd, att göra helt, att laga, att ha viljan att vara i den helande processen: det är livet, då  andningen blir större och sätter mer syre i alla delar.

Min nåd heter jag vet inte vad. Jag vet inte hur man ska fånga något som man har som är flyktigt och som är av tacksamhet kommet? nåden. Att få vara en del av ett system med alla dessa kloka fina människor som jag har omkring mig. Min unge till exempel, som när vi tillslut kommer in på frågorna om berusningsgrader efter det att vi lappat och lagat i gottgörelser - man måste ha en plattform innan man går ut på den hala isen, inte sant - då lyssnar han och säger inte jag vet, eller men men, inte ens skyller han i från sig, utan han lyssnar. Och jag säger sådant som får ögonen att tåras på de där ungdomarna för att de varit där. Jag pratar om rädslan  som en kvinna, t.ex. jag, t.ex. vilken som helst, kan känna inför en berusad man som verkar okontrollerad, jag trycker på en öm punkt, och det går upp för oss att tammejfan detta är ett av kulturen sanktionerat tillstånd som styr över oss och som legitimerar ett hot som man bara ska vänja sig vid att rygga inför, att gå omvägar om, att ta hänsyn till. Jag vet faktiskt inte hur lång tillvänjningsprocessen är för detta? Men man ska inte vara moralist. Det ska man inte. Man ska inte ha moralpanik. Det verkar vara det fulaste ansikte man kan visa, moralpanikens.
Men fulla män som kvinnor ska behöva baxa runt faror och fulla män som kvinnor ska behöva gå omvägar om för att fulla män tappar så mycket stringens och sans, dem, dem tycker jag faktiskt att man ska tala om, och benämna, för vad det är. Och jag sa till min unge att nu var det du som kom hem med det beskedet till din flickvän. Och det var hårt sagt, det var hårt för oss alla, hårt för mig att säga, men det var ju sant. Och i det blev vi lika rädda allihop. Sammansvetsade, sårbara, sargade alldeles vidöppna i hjärtat tysta lyssnande efter  ekon i rymden livet.
Man bör lära sig att umgås med alkohol, mycket tidigt. Allt annat är båg. Ett sånt djävla båg. Om man menar nåt med att vi måste göra något åt misshandel av kvinnor och barn då måste vi starta med alkoholen. Förlåt, men jag är nog en moralist.

Och när jag parkerar  bilen i det här tilltagande paradiset känner jag vindarna från söder komma vällande in över oss, och jag tänker på den prinsessan som jag såg stå ranglande på bron över motorvägen här borta, på henne tänker jag och jag vet att hennes alkoholeffekter är inte bättre, hon har det inte enklare, men våldet i hennes väg är inte lika hårt, och tidigare inte lika accepterat. Men ansvaret är naturligtvis lika stort, överallt, hos oss alla.
.

Kommentarer

  1. Den nåden. Den som öppnar ens sinne, och tillåter att känna att det är ok. Fan, det är så mycket värt att kunna vända förtrytelse till acceptans, ilska och besvikelse till förståelse.

    Hoppas och tror vi pratar om samma sak. Att nåden betyder samma för dig som för mig. Annars får du ta mig i hampan.

    Kram, och wish you were my neighbour.

    SvaraRadera
  2. Wish I was your neighbour girl! för då hade det goda livet varit mitt också ... med en sån stjärna till granntant! kaffe på verandan ... pöss

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: