Fortsätt till huvudinnehåll

Karuseller

Bakom oss i Kanonen satt två sorgliga tonåringar.
Ibland undrar jag vad som hände med det här folket?
Alla ungar som springer omkring som vildar på nöjesfält som Liseberg. Med beteenden som om dem vore helt och hållet stukade i sin självkänsla, berövade sin värdighet, undanhållna nån slags social fostran, ställda utanför alla sammanhang andra än dem de själva konstruerat med sina bristfälliga världsbilder.
Den här åldersmässiga apartheiden vi lever i är ruggigt farlig.
Gänggenererande.


Framför oss i kön ett par åttaåringar, kavata, rakryggade, glada, en pojke en flicka, spända av förväntan. Jag frågar dem om det är farligt att åka, läskigt. Förstås INTE föräkrar dom mig med sina stolt lysande ögon. Dom pratar med oss, ser oss i ögonen, tar hand om sig, och jag vet där jag står att så här ser det sociala arvet ut, så här kan man öppna dörrar och rulla ut mattor för sina ungar eller också inte. Den skillnaden är alldeles för uppenbar. De två low lifen bakom oss viskar om A. Som om de kom från landet till stan alldeles ovetande om vad mänskligheten bjuder av olikhet hos människor. Jag stänger ner öronen, tänker att A inte förstår. När vi går ur skrattar den ena och härmar hur A hade skrikit vid utskjutet.
"Hörde du honom?" säger han till sin redan vad gäller värdighet förlorade polare och skrattar.


Jag säger inget. De är redan så många många mil på fel väg. Så sorgligt på så rara ärter. 






Kommentarer

  1. Low life...syns tyvärr för mycket av...ingen soc fostran. DET KOSTAR INGENTING.

    Puss!

    SvaraRadera
  2. Ja, det är så sorgligt, ungar utan guts att titta andra i ögonen, ungar som hukar, ungar som gömmer sig under luvor och huvor och som rusar runt, utan att kontakta någon eller något utanför sin sfär. Va gjorde föräldrarna? HUkade lika mycket? Detta är kulturskymning. Man måste få bli lite rak och vara någon, liksom. Man lever juh!

    Kram kram**

    SvaraRadera
  3. Jag blir alltid lika glad när jag kommer till skolan och ungarna ser mig i ögonen, oavsett om vi bara hejar eller byter fler ord.

    Och jag försöker förklara för mina barn hur man är emot andra, att det inte är riktigt att köra med substila spel, att ens handlingar ska kännas rätt i magen och att betoning på ord kan avgöra ifall mottagaren får ett leende på läpparna eller en klump i magen. Men hur förklarar man att många vuxna inte känner till samma saker, eller helt enkelt inte bryr sig?

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. a, det är det jag också undrar. Föräldrar med dålig självkänsla som inte förmår ingjuta just det i sina barn, i barnen, jag vet inte. Är det genetiskt? Viss sorts blyghet är det absolut, tror jag. Men jag antar att det är det sämsta med klass, att det skiljer sig så mycket vad gäller tron på vad man förmår, vad man får, vad man kan drömma. Pengar är intet i frågan, faktiskt. Det handlar nog mer om hur man andas in livet och sina medmänniskor, hur man får lära sig a tt öppna upp, respektera varandra, allas värde. Ja, och den där moralen du pratar om Smultron, den är ju avgörande. Och hur ofta måste det inte förevisas, hur de där små små detaljerna i ett uttryck kan vara antingen det ena eller det andra. Vad är samhället om vi inte har den känslan? Antagligen är den till viss del också genetisk, viljan att ta in varandra, verktygen att göra det finns där, mer eller mindre. Och vad händer på vägen, när det börjar krångla? Människan är ett mysterium.

    SvaraRadera
  6. Sånt där gör mig alltid så ledsen. Snacka om att ha motvind redan från början!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...