måndag 24 maj 2010

Karuseller

Bakom oss i Kanonen satt två sorgliga tonåringar.
Ibland undrar jag vad som hände med det här folket?
Alla ungar som springer omkring som vildar på nöjesfält som Liseberg. Med beteenden som om dem vore helt och hållet stukade i sin självkänsla, berövade sin värdighet, undanhållna nån slags social fostran, ställda utanför alla sammanhang andra än dem de själva konstruerat med sina bristfälliga världsbilder.
Den här åldersmässiga apartheiden vi lever i är ruggigt farlig.
Gänggenererande.


Framför oss i kön ett par åttaåringar, kavata, rakryggade, glada, en pojke en flicka, spända av förväntan. Jag frågar dem om det är farligt att åka, läskigt. Förstås INTE föräkrar dom mig med sina stolt lysande ögon. Dom pratar med oss, ser oss i ögonen, tar hand om sig, och jag vet där jag står att så här ser det sociala arvet ut, så här kan man öppna dörrar och rulla ut mattor för sina ungar eller också inte. Den skillnaden är alldeles för uppenbar. De två low lifen bakom oss viskar om A. Som om de kom från landet till stan alldeles ovetande om vad mänskligheten bjuder av olikhet hos människor. Jag stänger ner öronen, tänker att A inte förstår. När vi går ur skrattar den ena och härmar hur A hade skrikit vid utskjutet.
"Hörde du honom?" säger han till sin redan vad gäller värdighet förlorade polare och skrattar.


Jag säger inget. De är redan så många många mil på fel väg. Så sorgligt på så rara ärter. 






6 kommentarer:

  1. Low life...syns tyvärr för mycket av...ingen soc fostran. DET KOSTAR INGENTING.

    Puss!

    SvaraRadera
  2. Ja, det är så sorgligt, ungar utan guts att titta andra i ögonen, ungar som hukar, ungar som gömmer sig under luvor och huvor och som rusar runt, utan att kontakta någon eller något utanför sin sfär. Va gjorde föräldrarna? HUkade lika mycket? Detta är kulturskymning. Man måste få bli lite rak och vara någon, liksom. Man lever juh!

    Kram kram**

    SvaraRadera
  3. Jag blir alltid lika glad när jag kommer till skolan och ungarna ser mig i ögonen, oavsett om vi bara hejar eller byter fler ord.

    Och jag försöker förklara för mina barn hur man är emot andra, att det inte är riktigt att köra med substila spel, att ens handlingar ska kännas rätt i magen och att betoning på ord kan avgöra ifall mottagaren får ett leende på läpparna eller en klump i magen. Men hur förklarar man att många vuxna inte känner till samma saker, eller helt enkelt inte bryr sig?

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. a, det är det jag också undrar. Föräldrar med dålig självkänsla som inte förmår ingjuta just det i sina barn, i barnen, jag vet inte. Är det genetiskt? Viss sorts blyghet är det absolut, tror jag. Men jag antar att det är det sämsta med klass, att det skiljer sig så mycket vad gäller tron på vad man förmår, vad man får, vad man kan drömma. Pengar är intet i frågan, faktiskt. Det handlar nog mer om hur man andas in livet och sina medmänniskor, hur man får lära sig a tt öppna upp, respektera varandra, allas värde. Ja, och den där moralen du pratar om Smultron, den är ju avgörande. Och hur ofta måste det inte förevisas, hur de där små små detaljerna i ett uttryck kan vara antingen det ena eller det andra. Vad är samhället om vi inte har den känslan? Antagligen är den till viss del också genetisk, viljan att ta in varandra, verktygen att göra det finns där, mer eller mindre. Och vad händer på vägen, när det börjar krångla? Människan är ett mysterium.

    SvaraRadera
  6. Sånt där gör mig alltid så ledsen. Snacka om att ha motvind redan från början!

    SvaraRadera