Fortsätt till huvudinnehåll

Vickan och Vilks

Populismen taggar sig på allehanda jippon nuförtiden.
Ta till exemplet Lars Vilks. Ingen kan väl säga att det är en genomtänkt juste ide, med bärkraft och stringens, nej han föll på det massmediala rondellhundandet och gjorde en enkel hype av sitt rättshaveristiska sinnelag och satte Muhammeds huvud på hundkroppen. 
Okej för det. Vem skulle ha kunnat hindra honom? Vad kunde ha hindrat just honom, även brinande irrhärnor har rätt att verka i demokratin. Men som en jurist sa: han rör sig på gränsen till hets mot folkgrupp, och då är det ju i så fall lika intressant som att försvara yttrandefriheten ta sig an projektet att se var gränserna går för hets mot folkgrupp.
Nu ska Vilks tala i Uppsala igen. Populism, tänker jag, för vad har han egentligen för intresant att säga om denna happening som nu blivit så mycket större än sin enskilda teckning?

På samma sätt kan man nästan reta sig på att drevet går mot Vickan och Daniel som låter Knugen leda henne uppför altargången. Den som säger att de tar Sverige tillbaka till medeltiden tänker väl bara just på den enskilda händelsen. Men i övrigt får vi väl leta ganska länge, om inte i en evighet förgäves, för att hitta ett parförhållande där övertaget mätt i de flesta parametrar tillfaller kronprinsessan. Och ingenstans har väl hörts en dotter referera så imponerat till pappa hit och pappa dit i allsköns media sedan tösen blev pratkunnig. Altarpromenaden blir bara en förlängning på denna royalistiska vurm för kronbäraren, från en till en annan. Tänk om det är en protest från Vickans sida? Titta här! gott folk! säger hon, detta har varit mitt liv, detta är monarkins villkor. Och först nu tretti nånting ställs hon bredvid en man inför vilken hon alltid kommer vara främst. Tror fan att hon valde neråt, hur skulle hon annars ha fått nån frid från patriarken hon levt sitt liv i skuggan av? 

Som fenomen är det intressant att reda ut hur det nu är med pappan leder dottern till blivande maken traditionen. Intressant att veta: varifrån kommer den? Vad speglar den? men om eventuella o/jämlikheten i blivande regentens parförhållande säger det ju intet.

Kommentarer

  1. Vi hade ju den sedvänjan på medeltiden då kvinnan var omyndig. Äktenskapet var en angelägenhet för släkten. Kvinnan hade minst att säga till om. Man hade en s k giftoman, som vanligen var kvinnans far eller bror. Fanns inte dessa i livet kunde även modern komma ifråga. Giftomannen arrangerade allt runt bröllopet, kan man säga. Det var giftomannen som överlämnade kvinnan till den blivande mannen och som uttalade kvinnans rättigheter och skyldigheter som hustru. Mannen brukade ge giftomannen en gåva och med bruden följde en hemgift. Morgongåvan blev hennes egendom men förvaltades av maken.

    Jag är allergisk mot överlämnande av bruden av det enkla skäl att det visar kvinnan som en egendom, inte som en vuxen människa som handlar fritt. Redan på 1100-1200talet kunde en man och en kvinna faktiskt ingå äktenskap utan andras samtycke. Att det var svårt att ändra på traditionerna kan man förstå, men att stackars Vickan i vår tid ska ledas fram av pappsen är ju beklagligt. Inom Svenska kyrkan har en majoritet av prästerna motsatt sig den här flugan som väcktes igen efter amerikanska förebilder, tror jag. Dom försöker istället övertala paren att gå tillsammans och kan ”utifrån sitt ansvar som gudstjänstledare, vägra ett par att få sin vilja fram på den punkten.”

    http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=411101

    Ursäkta min lååånga kommentar men det här ligger mig varmt om hjärtat!

    SvaraRadera
  2. Tack för din låååånga kommentar Smultron. Vickan är ju i och för sig sin fars egendom, statens royalistiska pryl, vandringsringen som skall krönas så småningom. Så på den punkten har hon ju lite rätt i att det symboliska värdet blir tydligt med detta förfarande. Alla konnotationer till tider då kvinnan var omyndig kan man egentligen skippa, om det itne är vad det står för i dag. Men du! kanske är det här med brudöverlämningen en egogrej? kvinnan vill vara chockerande vacker och komma inskridande i kyrkan och förföra sin man med all sin prakt som ett överraskningsmoment. Kan det vara därför som så många vill göra på detta viset. Tror också Hollywood skapat den trenden utifrån att ögonblicket är väldigt visuellt spektakulärt, förenar rationellt två moment till en scen, 1: han ser sin brud och blir tårögd över hur VACKER hon är(för det är ALLA brudar, i Hollywood)! 2: huvudpersonerna vigs i en kyrka och dessa gäster är där och de sitter där och där och så här ser det ut. Och så blev det så här: nu vill alla vara den där Pinuppan i tårtan, eller gubben i lådan. Hur är det för den andra partnern egentligen? att stå där framme och vänta alltmedan hela auditoriet stirrar? Och när skrider han in? Hur, med vem? och varför?

    SvaraRadera
  3. För mig handlar detta egentligen inte om brudparen själva, utan om att svenska kyrkan ska verka för jämställdhet och att denna sedvänja har rötter i något motsatt.

    Det finns ingen anledning för mig att tjura över vad folk har för personliga önskemål, lika lite som det finns anledning för dom att bli uppbragda ifall prästen faktiskt inte tycker att detta är en sed som går att förena med kyrkans tro och värderingar. Man kan ju utforma sin vigsel som man själv vill, fast kanske då inte i kyrkan.

    I Victorias och Daniels fall så är deras bröllop en stor grej för många och precis som med allt kungahuset företar sig så representerar dom något mer än sig själva, till skillnad från andra brudpar.

    Man kan tycka att det hela är en skitsak, fast jag är intresserad av hur kyrkan ställer sig i jämställdhetsfrågor ö h t och hur kyrkan kan följa sin tid men ändå ha en religiös ram. Om du förstår?

    Önskan att vara blickpunkten har jag så svårt att fatta, men det är säkert en dröm för många brudar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: