torsdag 13 maj 2010

Färger i hjärtat

Den storbuskiga lax-artificiellt-rosa tulpanen dukade under av regnet.
Nu står den upp med stötta.
Greklands ekonomi föll också den under önsketänkt artificiellt pengaregn,
och nu kommer även Spanien.
Är det slut nu på festen?
För det är ju inte utan att man gottat sig i Reinfeldts extrapengar.
Även det lilla gör sitt, faktiskt!
Trots att de med mer fått mer!
Utan den som fick mindre.
Fattigdomen breder ut sig.
Alltfler långsjuka blir uppsadga av arbetsgivaren.
I kommunen där jag jobbar tar det typ 72 dagar innan frågan kommer på tal,
eller om det var 90.
Snackar vi fall nu?

Jag vet inte om vi faller om vi köper ett radhus bortöver?
Rastlöst tittar jag hemnet runt om nätterna.
Till och med i Senegal var det väl den surfingen jag saknade mest.
Kunde vakna upp en vargtimma och tänka på alla objekt och offentligt publicerade budgivningar som jag missade. Och om ett inlägg ska hålla i hop, eller förväntas vara korrläst, så är detta inte ett sådant inlägg, inga av mina inlägg är sådana, inget i mig är sådant: JAG: den korrlästa?
Jag har fått en ny chef och med hennes mycket att önska av kompetens blir det tydligt att jaha du(jag alltså): nu är du i det där erfarna träsket där du har så många referenser till hur det kan vara att det försvårar idealisering och lull. När jag blir chef vet jag att jag ska vara stringent. Inte tala det jag tänker. DÅ får man helt enkelt ha en blogg och stå där med sitt avslöjade orosmoln. Men även där talar jag sällan om allt det jag tänker.Om jag var chef och gick omkring och sa vad jag tänkte då hade ju snart armarna varit bakom ryggen ihopknorvlade i nån vit långärm. Nä, jag skulle vara stringent, och klok, och dröja med målet, sitta tyst i en konstpaus och långsamt säga: jaha! säger du det.

Det är förresten nästan bara vi som surfar så här obehindrat, och alla våra sites är anpassade för det och när man då befinner sig utanför det här priviligierade opticerade bredbandsområdet passeras snabbt gränssnittet för när en sund väntan förväntas maxas inför att en sida ska öppna sig. Om jg t.ex. när jag surfade i Senegal, ännu sämre i Gambia, ville öppna hemnet fick jag bestämma mig för att okej, nu är det detta jag vill, jag vill se ett objekt, leta fram det och se det och kanske kunna scrolla i bilderna, och sen var mina två timmar till ända.
En dag var jag bara tvungen att hämta in information om min mobilräkning på Mina sidor på Tele2, det gick inte, flashfilerna var för många och för stora. RIngde mamma som betalade. Har jag betalat tillbaka: - nej! Sån är jag. Tyvärr. Jag och Mållgan ska snart ...

Koltrasten ropar efter regnet: vill väl ha sol även den.
Min trädgård är så jävla snygg och lugn. Inte ett bilrus kommer in. Mina tulpaner breder ut sig, jordgubbarna, altanen i kvällssolen med däckstolarna och rosén. Hur skulle jag kunna avstå det?
Jag vet inte.
Jag vill vara en som surfar ovanpå de oljiga vågorna. En som inte bryr sig om understömmarna därnere, en som likt en gås bara drar vidare, som trummar på med de två krumma (A's sister talade noga om för mig att har man såååå korta ben som jag måste man lyfta dem mycket högt när man dansar för annars syns det inte så bra som för såna som hon som har långa och smala) måste komma ihåg att trumma på med de två krumma grodfötterförsedda benen, trots motvindar: mot målet. Allt man föresätter sig kan bli sant. Sånt jävla amerikanskt trams. Men det är sant. Vi lever i det nu. Men vi egentligen mindre än dem i korrupta fattiga marknadsekonomiskt velodromartade länder där man går under om man inte gör själv, här har vi ju i alla fall en restnoterad välfärd att tillgå ibland, om man inte är långsjuk vill säga.(Jag hade så svårt att förstå varför Chomsky, på den tiden då jag intresserade mig för vad han skrev, hävdade att han var anarkist, men nu börjar jag ana nånting av konturer i det landet)) Men! men ... När man simmar motströms hjälper det inte att undersöka underströmmarna om man vill framåt.
FRAMÅT kamrater!
Jag vill framåt kamrater, hela mitt liv fastnat i min introspektion.
"I am stuck" sa Scarlett Johansen så perfekt timat i Coppolafilmen "Lost in Translation!"
Varför är en del såna? Andra går bara vidare. Satsar på sig själva, ser inte ner.
Jag kan köpa ett radhus och falla?
Det växer en liten lavendelhäck här också, vet inte riktigt hur jag ska göra med de torra grenarna, om jag tar bort dem blir det ingen häck, men om jag har kvar dem, blir det ju heller ingen 'vacker' häck?

Lavendelblå det är introspektionens färg minsann, inte alls som lax-artificiellt-rosa.

2 kommentarer:

  1. Lite snabbt bara, klipp ner din lavendel rejält! Nu! Den kommer med nya fina skott ska du se :D
    Kram så länge!

    SvaraRadera
  2. Gött! Jag ska springa ut direkt! det regnar inte ens! Jag vill ha stora lavendelcigarrer som doftar lugn. TACK TACK TACK WETTEX!

    SvaraRadera