Den här paradoxen att vilja sanning, att vilja tolerans, att vlja förändra och samtidigt, samtidigt vara så skört uppriktig, i känslan sårbar: den blir så krävande, men den ger sanningen blodet och den ger fåglarna sången, och den ger värmen i den omhändertagande handen.
Skrev jag om i en kommentar, men såg att det var så mycket jag att jag måste dit igen ...
Skrev jag om i en kommentar, men såg att det var så mycket jag att jag måste dit igen ...
Vill vi inte alltid vara så där ärliga....tycker att vi tränar oss rakt av i bloggarna (iaf de jag läser) att ge av oss själva. Bilder vi inte visste vi ville visa, känslor vi inte någonsin vetat att vi tänkte beskriva.
SvaraRaderaKänner man efter ordentligt är det ENBART skönt att vara så uppriktigt avslöjande att man står helt naken kvar.
Kram och tack för att du påminde mig om ngt väldigt viktigt.