onsdag 23 juni 2010

Önskedrömmar

Skulle vilja ha ett torp med pelargonier i fönstren,
rött skulle det vara, på landet,
och dit skulle jag åka och bara vara under evighetslånga sommarlov.
Det skulle finnas en hängmatta förstås, gummistövlar och vattenkannor i zink.
En farstubro med nött trä, träskor, grusgång.

Nu har jag inte det.
Och antagligen har jag inte den ron, att stanna där så länge.
Men jag drömmer om det.
Att filura omkring på Landet, göra kreativa saker, växtfärga, gjuta betong, odla.
Och läsa mig klok, lyssna på RADIO.

Nu gör jag inte det.
Jag har inte heller en liten sportstuga i stan med trehundra kvardratmeter veranda.
Den blev såld i dag.
Tack ÄNGLAR för hjälpen med det!
Signat kontrakt med andan i halsen.

Nu har jag bara en STOR fint renoverad lägenhet intill en ständigt brusande motorväg. När man åker förbi det huset ser man knappt in längre för runt trädgården växer en tät hög häck.
Det är en positiv överraskning.
Och hur allt ändå ser ut. Så kan man tveka en stund.
Man kan känna vemod innan man bestämmer sig.
Men sen, när besluten kopplar i sig i kugghjulen och far iväg, då är man förändrad. Som nu, nu lämnar så smått min ande det här huset som jag har älskat så, för att dra sig neråt backen och bortöver mot ett egentligen mycket fulare.

Jag är stolt över att jag gjort det, igen!
EN fastighetsaffär. Med lite tur.

My god! Tack! Jag håller andan.
Flyttar ut och flyttar in, en bit i taget.

4 kommentarer:

  1. En bit i taget, en dag i taget...
    Tycker om det.
    Och allt det du skriver.
    Tack.

    /Marie

    SvaraRadera
  2. Men TACK Marie RosenQvist. Vad härligt att GILLA, och bli gillad. Mycket uppskattat, tack för titten!

    SvaraRadera
  3. Man måste nog låta det ta lite tid. Jag kommer, som så ofta, att tänka på indianerna som flög över USA och när dom väl anlänt satte sig ned och bara satt, i, jag tror det var tre dygn. Varför? För att anden skulle hinna i kapp.

    Nu behöver du ju inte bara sitta, men jag tror anden förbereder sig, avslutar och går vidare. det gäller bara att följa dess takt.

    Gu, vad flummig jag lät nu!

    By the way, det där torpet och stillheten; jag klarar sånt numera. Sedan 2006 är jag som gjord för ett torp med fulla bokhyllor, trasmattor, konserver i skafferiet och fåglar o träden.

    SvaraRadera
  4. Ja, anden måste komma i kapp, tror jag med, sitter och väntar, som så ofta ...

    Tror faktiskt att jag också kan ta torpgrejen nu, bara jag inte blir för ensam ... det är min sorg... att rastlösa mig över brist på umgänge.

    SvaraRadera