Fortsätt till huvudinnehåll

Någonstans i Sverige.

The day after som inte är någon dag efter.
Inte för mig.
Att leva med en utomsvensk är att fatta det underliga i att anamma andras traditioner.
Det biter liksom inte.
Som vilken dag som helst.
Som när jag gifte mig muslimskt och inte fattade vad som hände och gjorde fel och inte brydde mig nämnvärt om det.
Det är samma sak.
Vi dansade inte runt granen.
Vi dansade inte runt midsommarstången.
Och jag, jag har aldrig varit särskilt found of traditioner.
Fram tills nu. Nu när jag passerat förti är det plötsligt högtidligt och jag är mycket nostalgisk.
Men även jag har en förmåga att förusäga visst, t.ex. hur krystat det kunde vara att martyrtvinga ut fyra senegaleser i en ring för att inte kunna sjunga Små Grodorna och för att garanterat hoppa fel, utmärka sig, bli sedda, och vara fullständigt uttråkade: bara för att en, jag, romantiserar kring grejen.
Nästa år SKA vi åka till Leksand, och titta på. Det riktiga. Folkdansen, instrumenten, danserna.
Gå på Zorn- museet och leka att vi finns i ett vykort från svunna Svärje, fosterlandet.

När jag var liten var Midsommar extremt extremt haussat. Midsommarblomster, göra egen stång, hålla ringdanser, äta mjölk o jordgubbar, ta första doppet i den djupa svarta lilla sjön, dansa tryckare, disco och bugg med pappa framåt kvällen, Kim Larzen, Boney M, ABBA, dansband, knäckebröd och Västerbottenost, vuxenfyllor, barnskaror som smög och smusslade undan sprit, ljus natt, fågelsång, skogssus, träskor; det var IDYLL.

Det tänkte jag på i går, när vi satt på verandan och lyssnade på ett ringlande balafonspel, när den mesta sillen gått i slasken, när bara jag hade vit klänning och när jag följsamt inte utmanade genom att insistera på snaps: inte hade jag föreställt mig det här, då, tänkte jag. Framåt kvällen när grannarna började fyllna till och våra gäster gått var jag glad över måttligheten, vi fick mycket kultur men lite tradition.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...