The day after som inte är någon dag efter.
Inte för mig.
Att leva med en utomsvensk är att fatta det underliga i att anamma andras traditioner.
Det biter liksom inte.
Som vilken dag som helst.
Som när jag gifte mig muslimskt och inte fattade vad som hände och gjorde fel och inte brydde mig nämnvärt om det.
Det är samma sak.
Vi dansade inte runt granen.
Vi dansade inte runt midsommarstången.
Och jag, jag har aldrig varit särskilt found of traditioner.
Fram tills nu. Nu när jag passerat förti är det plötsligt högtidligt och jag är mycket nostalgisk.
Men även jag har en förmåga att förusäga visst, t.ex. hur krystat det kunde vara att martyrtvinga ut fyra senegaleser i en ring för att inte kunna sjunga Små Grodorna och för att garanterat hoppa fel, utmärka sig, bli sedda, och vara fullständigt uttråkade: bara för att en, jag, romantiserar kring grejen.
Nästa år SKA vi åka till Leksand, och titta på. Det riktiga. Folkdansen, instrumenten, danserna.
Gå på Zorn- museet och leka att vi finns i ett vykort från svunna Svärje, fosterlandet.
När jag var liten var Midsommar extremt extremt haussat. Midsommarblomster, göra egen stång, hålla ringdanser, äta mjölk o jordgubbar, ta första doppet i den djupa svarta lilla sjön, dansa tryckare, disco och bugg med pappa framåt kvällen, Kim Larzen, Boney M, ABBA, dansband, knäckebröd och Västerbottenost, vuxenfyllor, barnskaror som smög och smusslade undan sprit, ljus natt, fågelsång, skogssus, träskor; det var IDYLL.
Det tänkte jag på i går, när vi satt på verandan och lyssnade på ett ringlande balafonspel, när den mesta sillen gått i slasken, när bara jag hade vit klänning och när jag följsamt inte utmanade genom att insistera på snaps: inte hade jag föreställt mig det här, då, tänkte jag. Framåt kvällen när grannarna började fyllna till och våra gäster gått var jag glad över måttligheten, vi fick mycket kultur men lite tradition.
Inte för mig.
Att leva med en utomsvensk är att fatta det underliga i att anamma andras traditioner.
Det biter liksom inte.
Som vilken dag som helst.
Som när jag gifte mig muslimskt och inte fattade vad som hände och gjorde fel och inte brydde mig nämnvärt om det.
Det är samma sak.
Vi dansade inte runt granen.
Vi dansade inte runt midsommarstången.
Och jag, jag har aldrig varit särskilt found of traditioner.
Fram tills nu. Nu när jag passerat förti är det plötsligt högtidligt och jag är mycket nostalgisk.
Men även jag har en förmåga att förusäga visst, t.ex. hur krystat det kunde vara att martyrtvinga ut fyra senegaleser i en ring för att inte kunna sjunga Små Grodorna och för att garanterat hoppa fel, utmärka sig, bli sedda, och vara fullständigt uttråkade: bara för att en, jag, romantiserar kring grejen.
Nästa år SKA vi åka till Leksand, och titta på. Det riktiga. Folkdansen, instrumenten, danserna.
Gå på Zorn- museet och leka att vi finns i ett vykort från svunna Svärje, fosterlandet.
När jag var liten var Midsommar extremt extremt haussat. Midsommarblomster, göra egen stång, hålla ringdanser, äta mjölk o jordgubbar, ta första doppet i den djupa svarta lilla sjön, dansa tryckare, disco och bugg med pappa framåt kvällen, Kim Larzen, Boney M, ABBA, dansband, knäckebröd och Västerbottenost, vuxenfyllor, barnskaror som smög och smusslade undan sprit, ljus natt, fågelsång, skogssus, träskor; det var IDYLL.
Det tänkte jag på i går, när vi satt på verandan och lyssnade på ett ringlande balafonspel, när den mesta sillen gått i slasken, när bara jag hade vit klänning och när jag följsamt inte utmanade genom att insistera på snaps: inte hade jag föreställt mig det här, då, tänkte jag. Framåt kvällen när grannarna började fyllna till och våra gäster gått var jag glad över måttligheten, vi fick mycket kultur men lite tradition.
Kommentarer
Skicka en kommentar