Fortsätt till huvudinnehåll

Någonstans i Sverige.

The day after som inte är någon dag efter.
Inte för mig.
Att leva med en utomsvensk är att fatta det underliga i att anamma andras traditioner.
Det biter liksom inte.
Som vilken dag som helst.
Som när jag gifte mig muslimskt och inte fattade vad som hände och gjorde fel och inte brydde mig nämnvärt om det.
Det är samma sak.
Vi dansade inte runt granen.
Vi dansade inte runt midsommarstången.
Och jag, jag har aldrig varit särskilt found of traditioner.
Fram tills nu. Nu när jag passerat förti är det plötsligt högtidligt och jag är mycket nostalgisk.
Men även jag har en förmåga att förusäga visst, t.ex. hur krystat det kunde vara att martyrtvinga ut fyra senegaleser i en ring för att inte kunna sjunga Små Grodorna och för att garanterat hoppa fel, utmärka sig, bli sedda, och vara fullständigt uttråkade: bara för att en, jag, romantiserar kring grejen.
Nästa år SKA vi åka till Leksand, och titta på. Det riktiga. Folkdansen, instrumenten, danserna.
Gå på Zorn- museet och leka att vi finns i ett vykort från svunna Svärje, fosterlandet.

När jag var liten var Midsommar extremt extremt haussat. Midsommarblomster, göra egen stång, hålla ringdanser, äta mjölk o jordgubbar, ta första doppet i den djupa svarta lilla sjön, dansa tryckare, disco och bugg med pappa framåt kvällen, Kim Larzen, Boney M, ABBA, dansband, knäckebröd och Västerbottenost, vuxenfyllor, barnskaror som smög och smusslade undan sprit, ljus natt, fågelsång, skogssus, träskor; det var IDYLL.

Det tänkte jag på i går, när vi satt på verandan och lyssnade på ett ringlande balafonspel, när den mesta sillen gått i slasken, när bara jag hade vit klänning och när jag följsamt inte utmanade genom att insistera på snaps: inte hade jag föreställt mig det här, då, tänkte jag. Framåt kvällen när grannarna började fyllna till och våra gäster gått var jag glad över måttligheten, vi fick mycket kultur men lite tradition.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...