Fortsätt till huvudinnehåll

Julia och Romeo ...

När man ser de där klass-clasherna i sin egen familj och får skämmas för sitt ursprung, få skämmas för sina föräldrars framfart, åsikter, när man får syn på konvergensen till det i stunden gällande systemet; där ens föräldrar inte passar in, gör brutalfel, eller måste ge upp så mycket av  sig själva att dem inte längre finns som dem man känner, eller ens kan ge uttryck för det dem förfogar över av livsande: då är det tungt, och det gräver stora hål i självbevarelsedriften.

Då tänker jag att det inte bara var Julia och Romeo som kämpade, vi kämpar lite var stans, vi försöker, vi färdas, vi hoppas, vi försöker igen ,men vi upptäcker att det finns gränser, och ibland når man dem, konstituerar en maktbalans, skriver under ett socialt kontrakt, accepterar att det inte går, att det är skillnader, att familjehögtiderna inte är romantiska scener i stora lantkök fulla av Mårbackapelargonier, tillslut kan man acceptera, sluta fred, säga okej, det gick inte, nu vet vi, vi håller stilen, vi håller masken, i bästa fall utan att införliva en för vass tagg från känslan av oduglighet, andra gånger blir det en livssorg.

Ja, Westlings och Bernadottarna har en lång och märklig vandring framför sig. Enda trösten är att det i den extrema överklassen finns en god tradition av att vara socialt kompetent, och hålla masken.
Men i dag går alla mina sympatier till hela familjen Westling!

Lycka till!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: