Fortsätt till huvudinnehåll

Julia och Romeo ...

När man ser de där klass-clasherna i sin egen familj och får skämmas för sitt ursprung, få skämmas för sina föräldrars framfart, åsikter, när man får syn på konvergensen till det i stunden gällande systemet; där ens föräldrar inte passar in, gör brutalfel, eller måste ge upp så mycket av  sig själva att dem inte längre finns som dem man känner, eller ens kan ge uttryck för det dem förfogar över av livsande: då är det tungt, och det gräver stora hål i självbevarelsedriften.

Då tänker jag att det inte bara var Julia och Romeo som kämpade, vi kämpar lite var stans, vi försöker, vi färdas, vi hoppas, vi försöker igen ,men vi upptäcker att det finns gränser, och ibland når man dem, konstituerar en maktbalans, skriver under ett socialt kontrakt, accepterar att det inte går, att det är skillnader, att familjehögtiderna inte är romantiska scener i stora lantkök fulla av Mårbackapelargonier, tillslut kan man acceptera, sluta fred, säga okej, det gick inte, nu vet vi, vi håller stilen, vi håller masken, i bästa fall utan att införliva en för vass tagg från känslan av oduglighet, andra gånger blir det en livssorg.

Ja, Westlings och Bernadottarna har en lång och märklig vandring framför sig. Enda trösten är att det i den extrema överklassen finns en god tradition av att vara socialt kompetent, och hålla masken.
Men i dag går alla mina sympatier till hela familjen Westling!

Lycka till!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: