Fortsätt till huvudinnehåll

Trapezius Till Salu!

Har ni sett de där anatomiska bilderna som visar hur röda muskler löper över en atletisk kropp, biceps, och alla de där? Tittar man lite närmare på en sån får man det bekräftat som min nacke och mitt huvud nu VET mycket väl: Trapezius när den kajkar ihop sig drar hela organismen ner i fördärvet, huvud och nacke, och allt som kan upplevas vitalt med ett sinne, med en mental status förvandlas till ett krampande litet helvete. Som trådarna i en seg biff skvallrar om hur dödstumt det kan vara skvallrar nu mina föreställningar om abnorma knutar i hela den där röda biten som håller ihop skuldror, nacke, huvud och ja även det där området omkring nyckelbenen (vad det nu heter).

















Jag jobbar för mycket nu. Jag har jobbat för mycket med att styla lägenhet. Jag oroar mig för mycket för ekonomi. Jag gör för lite för jag har tappat bort mina träningsskor så jag kan inte träna. Jag känner mig för trött för att sätta på lite musik och hoppa omkring. Jag tappar takten vid den där enstaka danslektionen i veckan jag håller, jag tappar rörelserna, kroppen minns inte, hur det var, hur det ska gå. Och sen åker jag hem för mitt i allt det här virrvarret, orsakat av en tilltrasslad Trapezius, känner jag mig otillfresställd så då äter jag, hetsäter för att fylla upp den bristen. Har ni förresten provat bröllopsmazarinen? inte? jag har ätit fyra.
Jag gjorde ett trevåningskakfat inför fotograferingen av lägenheten - YES den ligger på hemnet nu - och jag har ätit upp det mesta av de där kakorna.

Spring och Köp! eller driv i alla fall upp priset! Veranda för en tenor!

Mitt liv i det här huset skulle bli ett postliv. Vuxet barn, ensam med P1, öppna fönster, trädgård, resor, läsande, intellektuellt åldrande med lite djävla välgörande kultur och lite motion, bo billigt, bo bra, älska livet, cykla till affären, ha älskare på byn, eskorteras i div. armkrokar på div. tillställningar, gångavstånd till sjön, gångavstånd till stan. Jag inledde det med en resa till Florens för snart två år sen. Därefter en dansresa till Senegal. Och vips, alla planer blev annorlunda. Nu sitter jag här nygift, lyssnar inte alls på P1, och Trapezius hänger inte alls med i svängarna med de dagliga kulturkrockarna. Stress äter god sömn, det vet ni va?

Kommentarer

  1. Nej, jag har inte provat mazarinerna ännu.
    Ja, jag vet att stress äter god sömn.

    Jag vill gärna hetsäta lite också, tror jag. Men det lindrar inte det minsta. Jag tror på att dansa, fast man egentligen inte orkar. när andra mammor talar om hur det är att springa göteborgsvarvet så står jag och tänker på att rejva (stavas det så?) det vore nog mer nåt för mig.

    Jag har inte sett Little Miss Sunshine, tyvärr och inte Veranda för en tenor heller. Jag vet, det är dåligt av mig, men jag hinner nog med det nån gång. Kram!

    SvaraRadera
  2. Men då tycker ajg att du ska vara glad för att du ahr något stt "se" fram emot ... ;) Tror den där Verandan var LIsa Ohlins debut. Ganska pretto, om jag inte minns fel. Mend et är bra med pretto, ungefär som GBG varv, men rejva skulle ajg också alla dagar. Bara det att ajg är en sån missfit i sånna sammanhang. Var en sväng ig¨r på Apa-festivalen, och där var de alternativa, de nga som var unga när de var unga, de rätta, och det enda jag täntke var att jaha ni, ni har de där högt skurna brallorna och tror det är news men aj att jag hade redan 84.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...