I dag när jag åt frukost i trädgården hade jag inget att göra, inget att läsa, satt bara där rakt upp och ner, och grämde mig: sa mig att det visst ÄR trevligt med frukost i det gröna, det ÄR som Det Goda Livet försökte jag intala mig, trots allt grämde jag mig av leda, gick in och satte på datorn.
Fönstret mot inte bara tv- världen(för den som minns det programmet). Liksom. Fönstret mot min värld, så litet va, så futtigt.
Däremot tänkte jag, när jag satt i paradisträdgården och lyssnade på fåglarna men trots det var rastlös, att jag häromdan när jag i bil passerade min exman i bil hade tänkt att okej, jag tillhör den delen också, och den insikten hade gjort mig varm. Livet är det man tillhör. Och det tänkte jag på för att jag jagade ungen i natt och bland annat ringde dit, hem till min exman med fru och väckte upp dem.
Jag hade tio eminent vackra ladies här på middag i går. Och då satt jag och funderade på varför jag så ofta ogillat sociala sammanhang, tänkte på varför jag alltid föresatt mig att jag måste prestera nåt i dem, och därför alltid velat avstå. Och i trädgårdsstolen nu på morgonen undrade jag ju varför jag envist hållt ett sådant avstånd till det sociala, när jag ändå bara har tråkigt när jag sitter rätt upp och ner i en stol så om den står i en botanisk-trädgård som är min egen.
Mit liv blev ett snårigt vandrat på väldigt krokiga och många gånger väldigt ensamma stigar.
Fönstret mot inte bara tv- världen(för den som minns det programmet). Liksom. Fönstret mot min värld, så litet va, så futtigt.
Däremot tänkte jag, när jag satt i paradisträdgården och lyssnade på fåglarna men trots det var rastlös, att jag häromdan när jag i bil passerade min exman i bil hade tänkt att okej, jag tillhör den delen också, och den insikten hade gjort mig varm. Livet är det man tillhör. Och det tänkte jag på för att jag jagade ungen i natt och bland annat ringde dit, hem till min exman med fru och väckte upp dem.
Jag hade tio eminent vackra ladies här på middag i går. Och då satt jag och funderade på varför jag så ofta ogillat sociala sammanhang, tänkte på varför jag alltid föresatt mig att jag måste prestera nåt i dem, och därför alltid velat avstå. Och i trädgårdsstolen nu på morgonen undrade jag ju varför jag envist hållt ett sådant avstånd till det sociala, när jag ändå bara har tråkigt när jag sitter rätt upp och ner i en stol så om den står i en botanisk-trädgård som är min egen.
Mit liv blev ett snårigt vandrat på väldigt krokiga och många gånger väldigt ensamma stigar.
Dom där funderingarna, om att vara social, känner jag igen och det var precis vad jag och värdinnan igår kväll samtalade om. Ibland är det väl så att ensamheten känns tryggast.
SvaraRaderaGillade verkligen det här inlägget. Välskrivet. Tankfullt.
Smultron: tack för gillaknappen. Och för att det är så skönt att se att fler har samma osäkerhetserfarenheter.
SvaraRadera