Fortsätt till huvudinnehåll

Dom andra

Somliga planerar semestrar. Planerar resor.
Bokar flyg. Sitter på väskor i väntan på flygplatsernas ankomsthallar.
En del dricker paraplydrinkar under parasoll, knyter lätta flödande kontakter på vandrarhem, knallar uppför backarna i Florens sydöstra kanter. Några letar sig fram till långsamma internetcafeer och försöker läsa sina bloggar, står i kö för att komma in i Sixtinska, tar en långsam kvällspromenad på en strand, sitter i en skumpande lokalbuss på en dammig väg.

På marknader i Tanger, på badhus i Budapest, på museer i Barcelona, hajdykandes i Kapstaden, beställandes öl i en bar i Malawi, On the road i New Hampshire, vid fallen intill Ontario, uppe i monument de la renaissance i  Dakar: - där är dom! semesterfirarna.

Jag är bara här.

Kommentarer

  1. Jag är alltid bara här. Om nu det är så bara, förstås.

    Jag tycker det är lite knepigt med hur självklart man kan tala om den bästa restaurangen i New York, eller affären i dittan dattan. Eller vilka hotell som är bra kors och tvärs. Som om det vore det normala, att hela världen är ens hem, bara att åka, bara att prioritera rätt så kan alla. Urk. Urk.

    SvaraRadera
  2. 3 aspekter på resande:
    1. Jag är också bara här. Här och längtar dit, till stranden, staden, berget, solen. Men just nu går det inte att åka dit. Avståndet som jag så väl behöver finns inte inom räckhåll. Men samtidigt, det gör inget. Det som är här är bra. Kärlek, vänner, sommar, frukost på balkongen. Resandet kan vänta, till nästa år kanske.

    2. Det är en klassfråga, så är det bara. Vart man har råd att resa visar vilken klass man tillhör, eller hur mycket man har lust att skuldsätta sig för att slippa se att klass och sociala orättvisor fortfarande existerar..

    3. Strunta i det, tänk istället att du gör mindre fula avtryck på den här planeten. Du vandrar med ödmjukhet och försiktighet och krossar inte dom små myrorna med dina ogenomtänkta steg. Trots allt, i-länderna utnyttjar hela folkslag, länder, världsdelar, för sitt eget välmåendes skull.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Smultron, det är ju så man försker bli någon, och jag är av hävd en vurmare för autenticitet,(ungefär av samma anledning som FÔLK säger att Daniel är som vi, enkel. Nästan lite mani över det) men ramlar då och då in i det här med att vilja visa mig, och sen kan jag komma på mig och skämmas, men att säga att den och den restaurangen i NY är bra är ju förstås ett försök att verka som om man är någon. Man måste va någon, och man försöker, men de värsta grodorna hoppas jag att man rensar ut vad det lider. Ett uns självdistans kan räcka för att bli Stor?!

    SvaraRadera
  4. Tinnitus, en gång i Barcelona hade någon ur ETA på en vägg på väg mot Parc Güdell skrivit "Turister är terroristerna!". OCh då fattade jag ju det, för första gången. Men sen vill man ändå, göra det, resa. Jag älskar att sitta på bussar, i bilar, på flygplan. Det är fel, jag vet.Men jag älskar världen på nåt sätt. Man kan inte vara i och röra i alla smetar, säger någon sträng Mephisto på min axel, men jag trotsar den och kanske brinenr jag i helvetet för det. Jag vill se HELA världen!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: