tisdag 15 juni 2010

Dom andra

Somliga planerar semestrar. Planerar resor.
Bokar flyg. Sitter på väskor i väntan på flygplatsernas ankomsthallar.
En del dricker paraplydrinkar under parasoll, knyter lätta flödande kontakter på vandrarhem, knallar uppför backarna i Florens sydöstra kanter. Några letar sig fram till långsamma internetcafeer och försöker läsa sina bloggar, står i kö för att komma in i Sixtinska, tar en långsam kvällspromenad på en strand, sitter i en skumpande lokalbuss på en dammig väg.

På marknader i Tanger, på badhus i Budapest, på museer i Barcelona, hajdykandes i Kapstaden, beställandes öl i en bar i Malawi, On the road i New Hampshire, vid fallen intill Ontario, uppe i monument de la renaissance i  Dakar: - där är dom! semesterfirarna.

Jag är bara här.

4 kommentarer:

  1. Jag är alltid bara här. Om nu det är så bara, förstås.

    Jag tycker det är lite knepigt med hur självklart man kan tala om den bästa restaurangen i New York, eller affären i dittan dattan. Eller vilka hotell som är bra kors och tvärs. Som om det vore det normala, att hela världen är ens hem, bara att åka, bara att prioritera rätt så kan alla. Urk. Urk.

    SvaraRadera
  2. 3 aspekter på resande:
    1. Jag är också bara här. Här och längtar dit, till stranden, staden, berget, solen. Men just nu går det inte att åka dit. Avståndet som jag så väl behöver finns inte inom räckhåll. Men samtidigt, det gör inget. Det som är här är bra. Kärlek, vänner, sommar, frukost på balkongen. Resandet kan vänta, till nästa år kanske.

    2. Det är en klassfråga, så är det bara. Vart man har råd att resa visar vilken klass man tillhör, eller hur mycket man har lust att skuldsätta sig för att slippa se att klass och sociala orättvisor fortfarande existerar..

    3. Strunta i det, tänk istället att du gör mindre fula avtryck på den här planeten. Du vandrar med ödmjukhet och försiktighet och krossar inte dom små myrorna med dina ogenomtänkta steg. Trots allt, i-länderna utnyttjar hela folkslag, länder, världsdelar, för sitt eget välmåendes skull.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Smultron, det är ju så man försker bli någon, och jag är av hävd en vurmare för autenticitet,(ungefär av samma anledning som FÔLK säger att Daniel är som vi, enkel. Nästan lite mani över det) men ramlar då och då in i det här med att vilja visa mig, och sen kan jag komma på mig och skämmas, men att säga att den och den restaurangen i NY är bra är ju förstås ett försök att verka som om man är någon. Man måste va någon, och man försöker, men de värsta grodorna hoppas jag att man rensar ut vad det lider. Ett uns självdistans kan räcka för att bli Stor?!

    SvaraRadera
  4. Tinnitus, en gång i Barcelona hade någon ur ETA på en vägg på väg mot Parc Güdell skrivit "Turister är terroristerna!". OCh då fattade jag ju det, för första gången. Men sen vill man ändå, göra det, resa. Jag älskar att sitta på bussar, i bilar, på flygplan. Det är fel, jag vet.Men jag älskar världen på nåt sätt. Man kan inte vara i och röra i alla smetar, säger någon sträng Mephisto på min axel, men jag trotsar den och kanske brinenr jag i helvetet för det. Jag vill se HELA världen!

    SvaraRadera