tisdag 29 juni 2010

Mina vänner Vickan och Reinis ...

Såg en dramadokumentär om Marie Antoinette.
En audiovisuell skolbok. De sa Ludvig led av förhudsförträngning. Först efter år av folkets hån började det röra på sig i den förlöjligade äkta sängen och där föddes strax efter denna premiär, och efter en simpel förhudsavklippning på numera Kung Ludvig XVI , en dotter och sen en prins, följt av två anda småttingar.
Antoinette födde inför publik, så att man säkert kunde veta att det inte var tal om nån bortbyting.
Femton år senare cuttade de alltså huvudet av henne. Hon som sett tre av sina barn dö som mycket små.
Hon som trots sin överordning utstått hovets smädelser. Hon som dömdes för högförräderi, men dessförinnan försökt smida flyktplaner med älskaren Axel von Fersen.

Det var tider det.

När jag såg hur de där skådespelarna gick fram och tillbaka i nåt som kanske var, eller helt enkelt bara skulle se ut som Versailles, häpnade jag, ni vet sådär som man ibland gör när man ser det man sett förut men nu plötsligt med en ny blick, ett förändrat innehåll: Vilken miljö! tänkte jag,  korridorer, korridorer där alla dessa målningar hängts för att monumentalhöja fädernesarvet och lite grann kanske också för att täcka över det kala i stenanläggningarna som vid den tiden antingen måste ha varit svinkalla på vintern eller skadfuktigt varma på sommaren; denna högfärd, detta sjukliga i kontasten mellan majestätet och tjänstefolket.
Det var då det.

Nu är det där museum. En bit historia som utgör vårt kulturarv, i stort sett det enda vi kan. Som vi refererar till, kungen den och den, och adeln den och den, och konstnären den och den som smyckade det och det för eders kungliga högheter dem och dem. Några kyrkor också, förstås. Det är dit vi åker. Säger till våra barn att titta nu,för man måste ha lite kultur också, man måste bilda sig.
Vi åker omkring i de där högfärdshallarna under våra semestrar och köar för att få se hur de dåtida kungliga och adeln uppförde samt samlade på design och konst. Och sen säger vi, om vi inte fick Stendahls syndrom när vi var i Florens, att guud så pajigt!!

I dag försöker Bernadotteätten undvika halshuggningen som obligatoriskt följer på folkets missnöje.Det är därför man bevarar relikerna. Men det är också därför Reinfeldt kommer med en 50 tums plattteve när Kronprinsessan fyller jämnt. Man måste vara både och, folklig och kunglig. Det är därför Kronprinsessan håller ett enda offentligt tal under sitt bröllop, till folket! och inleder det med en flörtande parafras på Reinfeldts förfolkligande, numera legendariska upprop till nationen när han vunnit valet 2006 [en pubertalt skrikande röst]:
" Mina Vänner! Svenska folket har röstat fram en alliansregering /.../".

Det enda man kan fråga sig är hur länge man kan determinera generation efter generation av kungliga på meriter från så svunna tider som Karl den Store, Vasa och Krigarkungen? För samtidens kungliga högheter producerar ju inget av den glans som myten kräver.

"Kära vänner," sa hon faktiskt, "jag vill börja med att tacka svenska folket för att ni gett mig min prins!"

Vassego! som om vi hade omröstat i nån äventyrlig dokusåpa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar