Bröllop

Jag är sjukligt fixerad vid klass och identitet.
Kan inte hjälpas, kan inte botas.
Ett kronprinsessbröllop tillfredställer därför denna min abnorma läggning ultimat.
Jag t.ex. spolar tillbaka och lyssnar på - nämen! vad sa hon egentligen!? - Silvia när hon pratar om Vittorias fästmans nyligen avklarade njurtransplantation, och då benämner den blivande prinsen vid förnamn först efter att hon sagt att Maddeläns fästman Jonas Bergqvist är mycket trevlig och sympatisk (whopsidaisy så sympatiskt han knullade omkring vid tiden för intervjun, om man får tro norsk skvallerpress).

Ja, och sen då den här Kungamiddagen med Eva Westling mellan Knugen och Reinfeldt vid det intimt runda åttabordet. Åh, ärligt talat, what a horror movie för henne!
Lika mycket som Silvias uttalande renderade skrattsalvor hos mig så gjorde också blivande prinsens infama försäkran att föräldrarna hans för att de är så trygga och hemma med sig själva minsann inte hoppade högt för nånting så egalt som att en kronprinsessa presenterades som sonens nya fästmö.
Ah, my ass. När jag ska representera min son vid dylika (nej, inte adligt, inte kungligt) familjesammanhang som han hittat på så drar jag efter andan, slår mig på kinderna, sväljer två Ipren 1000mg, och säger till mig själv: gör det bara, för helvete! och sen klistrar jag på leendet och vet att jag redan förebyggt huvudvärken.
Vad gjorde Eva Westling egentligen timmen innan entre? klyxade två stesolid?

Jag älskar de här klass-clasherna, dem måste ju vara där, vad än Daniel W försöker övertyga oss om denna naturliga enkelhet. Ty, familjen Westling när den kommer åkande i limmo uppför slottsbacken kan väl inte bara sitta där och lojt reflektera över omgivningarna som vore dem på väg in i nåt så vardagligt och bekant som Ockelbos älgpark?
Nä, jag fattar inte, för den där resten från ett radikalt sjuttiotalssverige med antiroyalistisk anda och alla är vi lika - ENKLA - den är ju helt enkelt på tvärs med hela monarkigrejen?!

Men kallar kungen säger man inte nej, som hon sa pressansvariga Nina Eld.
Och mig behöver dem alltså inte ens kalla för jag kommer glo och försöka ta in det mesta ändå.
För, utöver klass och identitet är jag mycket rörd över den kärlek som kronprinsessan (man är väl korrekt i sitt tilltal) utstrålar.

Nä, Gud bevara Konungen! som de till min förskräckelse skrek i en filmsekvens i den där svt- dokumentären, när konungen skulle transportera sig från nån punkt A till nån punkt B och ett hov av fotsoldater gav givakt när han passerade dem.
Det är  ett underbart spektakel.