A Sunday Kind of Love

Läser förundersökningen i Lindbergsåtalet. 23 punkter. 23 ev. brott. Det som irriterar min känsla mest är hur allt det som utspelar sig vid de här våldtäkterna, det här koppleriet, de här förberedelserna till våldtäkt, det är att tendenserna finns med som en anstruken iconografi med avsikt att kittla och provocera i populärkulturen, runt om oss, i allas vår vardag. Där är den legitimerad, där finns det synligt, antytt, och det normaliseras allt eftersom så att gränserna mellan de här handlingarna i brott drar sig närmare, närmare en gapflabbande utmanande provokativ men ändå vågat häftig vanlig jävla bedrift. Titta här vad frigjorda vi är! titta här hur vi swingar oss genom nätterna med grannarna, med kompisar från här och där, och hej vilken snygg design av läder och remmar och anstrykningar till BDSM, och kolla kolla så ska ni få se på experiment, vi har det så spännande, vi är så kul, och runtom hela världen tapetseras reklampelare med unga unga flickor i poser tagna från porri...

Såg en dramadokumentär om Marie Antoinette. En audiovisuell skolbok. De sa Ludvig led av förhudsförträngning. Först efter år av folkets hån började det röra på sig i den förlöjligade äkta sängen och där föddes strax efter denna premiär, och efter en simpel förhudsavklippning på numera Kung Ludvig XVI , en dotter och sen en prins, följt av två anda småttingar. Antoinette födde inför publik, så att man säkert kunde veta att det inte var tal om nån bortbyting. Femton år senare cuttade de alltså huvudet av henne. Hon som sett tre av sina barn dö som mycket små. Hon som trots sin överordning utstått hovets smädelser. Hon som dömdes för högförräderi, men dessförinnan försökt smida flyktplaner med älskaren Axel von Fersen. Det var tider det. När jag såg hur de där skådespelarna gick fram och tillbaka i nåt som kanske var, eller helt enkelt bara skulle se ut som Versailles, häpnade jag, ni vet sådär som man ibland gör när man ser det man sett förut men nu plötsligt med en ny blick,...

Häromkvällen stod det en räv och tittade på oss genom köksfönstret. När vi reste oss för att försäkra vår syn sprang den en bit, stannade, vände sig om och glodde tillbaka. Förra året låg det ett rådjur och sov härutanför. Jag menar, vi bor ju ändå i stan ... Vem är det i vårt hus som djuren vill prata med?

När min man då och då säger att jag har ett stort och vackert, muslimskt hjärta, då vet jag att det är det finaste han kan komma på. Då vet jag vad hans mamma försökt lära honom, bland annat om Islam.

The day after som inte är någon dag efter. Inte för mig. Att leva med en utomsvensk är att fatta det underliga i att anamma andras traditioner. Det biter liksom inte. Som vilken dag som helst. Som när jag gifte mig muslimskt och inte fattade vad som hände och gjorde fel och inte brydde mig nämnvärt om det. Det är samma sak. Vi dansade inte runt granen. Vi dansade inte runt midsommarstången. Och jag, jag har aldrig varit särskilt found of traditioner. Fram tills nu. Nu när jag passerat förti är det plötsligt högtidligt och jag är mycket nostalgisk. Men även jag har en förmåga att förusäga visst, t.ex. hur krystat det kunde vara att martyrtvinga ut fyra senegaleser i en ring för att inte kunna sjunga Små Grodorna och för att garanterat hoppa fel, utmärka sig, bli sedda, och vara fullständigt uttråkade: bara för att en, jag, romantiserar kring grejen. Nästa år SKA vi åka till Leksand, och titta på. Det riktiga. Folkdansen, instrumenten, danserna. Gå på Zorn- museet och leka a...

I dag när jag åt frukost i trädgården hade jag inget att göra, inget att läsa, satt bara där rakt upp och ner, och grämde mig: sa mig att det visst ÄR trevligt med frukost i det gröna, det ÄR som Det Goda Livet försökte jag intala mig, trots allt grämde jag mig av leda, gick in och satte på datorn. Fönstret mot inte bara tv- världen(för den som minns det programmet). Liksom. Fönstret mot min värld, så litet va, så futtigt. Däremot tänkte jag, när jag satt i paradisträdgården och lyssnade på fåglarna men trots det var rastlös, att jag häromdan när jag i bil passerade min exman i bil hade tänkt att okej, jag tillhör den delen också, och den insikten hade gjort mig varm. Livet är det man tillhör. Och det tänkte jag på för att jag jagade ungen i natt och bland annat ringde dit, hem till min exman med fru och väckte upp dem. Jag hade tio eminent vackra ladies här på middag i går. Och då satt jag och funderade på varför jag så ofta ogillat sociala sammanhang, tänkte på varför jag alltid...

Skulle vilja ha ett torp med pelargonier i fönstren, rött skulle det vara, på landet, och dit skulle jag åka och bara vara under evighetslånga sommarlov. Det skulle finnas en hängmatta förstås, gummistövlar och vattenkannor i zink. En farstubro med nött trä, träskor, grusgång. Nu har jag inte det. Och antagligen har jag inte den ron, att stanna där så länge. Men jag drömmer om det. Att filura omkring på Landet, göra kreativa saker, växtfärga, gjuta betong, odla. Och läsa mig klok, lyssna på RADIO. Nu gör jag inte det. Jag har inte heller en liten sportstuga i stan med trehundra kvardratmeter veranda. Den blev såld i dag. Tack ÄNGLAR för hjälpen med det! Signat kontrakt med andan i halsen. Nu har jag bara en STOR fint renoverad lägenhet intill en ständigt brusande motorväg. När man åker förbi det huset ser man knappt in längre för runt trädgården växer en tät hög häck. Det är en positiv överraskning. Och hur allt ändå ser ut. Så kan man tveka en stund. Man kan känna...

I dag har jag varit gift med min A i 6 månader. Sommarsolstånd, och vintersolstånd är våra peakar. Däremellan svänger vi, rytmiskt, ibland i snabb takt. Ljus och mörker. Upp och ner. Vi är samma kategori MrsS, säger han. Så nu ska jag överraska, köpa färsk fisk, göra nåt svingott. Fast jag gör inga svingoa afrikanska fiskrätter. Kanske prova med grillad kalytterfile, kunglig efterrätt med jordgubbsmouss, rabarbercreme, glass i vit choklad? Sätta på mig bröllopsklänningen. Tappat 15 kg sen dess. Fast nu smyger de där trivselkilona på igen. WHY?! kan jag inte bara sluta att VRÄKA i mig? HUR kan jag med? Leve KÄRLEKEN! verkligen! Länge leve vår Kärlek, MR S!

När man ser de där klass-clasherna i sin egen familj och får skämmas för sitt ursprung, få skämmas för sina föräldrars framfart, åsikter, när man får syn på konvergensen till det i stunden gällande systemet; där ens föräldrar inte passar in, gör brutalfel, eller måste ge upp så mycket av  sig själva att dem inte längre finns som dem man känner, eller ens kan ge uttryck för det dem förfogar över av livsande: då är det tungt, och det gräver stora hål i självbevarelsedriften. Då tänker jag att det inte bara var Julia och Romeo som kämpade, vi kämpar lite var stans, vi försöker, vi färdas, vi hoppas, vi försöker igen ,men vi upptäcker att det finns gränser, och ibland når man dem, konstituerar en maktbalans, skriver under ett socialt kontrakt, accepterar att det inte går, att det är skillnader, att familjehögtiderna inte är romantiska scener i stora lantkök fulla av Mårbackapelargonier, tillslut kan man acceptera, sluta fred, säga okej, det gick inte, nu vet vi, vi håller stilen, vi ...

  Är det för att markera att kungen V E R K L I G E N  accepterat prinsgemålen som de bryter symmetrin: kvinna till höger om mannen, kvinna till höger om mannen, man till höger om kvinnan Kronprinsessan, så att Daniel får stå bredvid kungen? Måste vara en KD-dröm det här, med äkta par äkta par äkta par. Men vem har stylat mamma Westling, här i en beige mundering med platta skor till?  Och varför ställde man henne främst i bild? Konungen av Sverige med ett förvirrat uttryck. Vad kände han i den där stunden?  För vem är det här steget längst egentligen, för vem har klassgränserna starkast barriärer? Med all sannolikhet för di kungeliga. De har förvisso sina maner och sin hemtamhet med konventionerna att falla in i, men i övrigt, att vara en del av och med dem de förut haft en sådan distans till, som de försökt tjäna genom att böja sig ner och klappa på huvudet, det kräver ett tålmodigt överseende. Prins Daniel han står med händerna för skrevet, igen. Var är de på väg...

Jag är sjukligt fixerad vid klass och identitet. Kan inte hjälpas, kan inte botas. Ett kronprinsessbröllop tillfredställer därför denna min abnorma läggning ultimat. Jag t.ex. spolar tillbaka och lyssnar på - nämen! vad sa hon egentligen!? - Silvia när hon pratar om Vittorias fästmans nyligen avklarade njurtransplantation, och då benämner den blivande prinsen vid förnamn först efter att hon sagt att Maddeläns fästman Jonas Bergqvist är mycket trevlig och sympatisk (whopsidaisy så sympatiskt han knullade omkring vid tiden för intervjun, om man får tro norsk skvallerpress). Ja, och sen då den här Kungamiddagen med Eva Westling mellan Knugen och Reinfeldt vid det intimt runda åttabordet. Åh, ärligt talat, what a horror movie för henne! Lika mycket som Silvias uttalande renderade skrattsalvor hos mig så gjorde också blivande prinsens infama försäkran att föräldrarna hans för att de är så trygga och hemma med sig själva minsann inte hoppade högt för nånting så egalt som att en kronpri...

Det här med Svanberg är lustigt. Hur ord ska betyda allt tillslut. Några ord, som valdes till kaffet, nä skulle inte tro det, mer troligt på en långmiddag med rådgivare a-ö där det krampades fram hur Svanis ord skulle få BP att överleva den här varumärkeschimären. Hastigt inkallad till Obamas skamvrå (han har ju också en label att försvara). Och därefter uttvingad på trappen till Vita huset, för att göra stor avbön ... Skämdes han för sig själv? Skämdes han för sina innehållslösa felsägningar? Skämdes han för hyckleriet? Vad betyder det för honom, för den mediekonsumerande massan ; att han säger att han lider med dem som drabbats, att han skall göra allt för att hindra ytterligare följder. Där blir det ju lite som med Kronprinsessans så ofta uttryckta vurm att tjäna SVERIGE, som om även ett kungahus måste producera sina konsumenter nuförtiden. För Kronprinsessan och hennes blivande make tycks älska att tjäna varenda liten korvstoppare, sopåkare, dagdrivare i det här landet för a...

Somliga planerar semestrar. Planerar resor. Bokar flyg. Sitter på väskor i väntan på flygplatsernas ankomsthallar. En del dricker paraplydrinkar under parasoll, knyter lätta flödande kontakter på vandrarhem, knallar uppför backarna i Florens sydöstra kanter. Några letar sig fram till långsamma internetcafeer och försöker läsa sina bloggar, står i kö för att komma in i Sixtinska, tar en långsam kvällspromenad på en strand, sitter i en skumpande lokalbuss på en dammig väg. På marknader i Tanger, på badhus i Budapest, på museer i Barcelona, hajdykandes i Kapstaden, beställandes öl i en bar i Malawi, On the road i New Hampshire, vid fallen intill Ontario, uppe i monument de la renaissance i  Dakar: - där är dom! semesterfirarna. Jag är bara här.

Jag tror jag blivit lite mer vuxen. Eller mogen. Eller fått konturer, konsistens. Min granne säger saker som är galet obstinat. Och jag säger snabba grejer tillbaka som liksom vrider in hans maktgalenskap i ett hörn och han blir en tönt. Det vuxna är att jag inte blir upprörd, eller hämdlysten, eller lite kantstött, nej, jag blir bara klartänkt och flyttar runt i vad han har rätt att bestämma och hur vi utöver det formella i att vara styrelse ihop för ett boende bör teckna de sociala kontrakten. Jag containar mig, tar inte över hans grejer men härbärgerar min irritation och lägger tillbaka det som bör läggas tillbaka i hans knä. Det funkar, för sen när jag kommer från K-Rauta och visar vad jag köpt till gräsklippsparken är han sådär lite inställsam. Gôtt, tänker jag då på göteborska, att jag inte härjade runt. Somt har sin tid.

Har tänkt mycket på det här med arv, och vad det är. Vem som får ärva, och hur ämbeten ärvs, och det sociala arvet, och dolda koder, och hierarkier av socialt kapital. Hur det tar och ger, och vad som är kutym, och vad man inte kommer undan. Fast man skulle vilja genomlysning, insyn, demokratiska processer, rättvisa. Men, nu oljar jag verandan och sen fönstrena. Så jag skriver inte mer än så.

Politisk enighet. De breda överenskommelserna. De långsiktigt hållbara reformerna. Som en tradition i svensk politik i stora viktiga frågor. Som om en allians vore detsamma? Som om Alliansen någonsin hade som första högsta mål att skapa politisk enighet? Skulle inte tro det. Ett simpelt PR- trick, för att vinna makten. Och nu tror sig de övriga vara lika tvugna att skapa en lika ohelig allians.

Helt ovetande har vi alltså druckit Bröllops-kaffet Svea i en hel vecka. Kunglig hovleverantör, not. Men bröllopskaffet likväl, Arvid Nordqvist. Smakade la sådär. Jag skulle vilja äta upp en hel bröllopstårta, sittandes vid mitt nyligen via Blocket införskaffade Gustavianska köksbord, med kaffe till i kaffekopp på fat.

Jag vet inte varför men jag är så svag för min man ...

Har VM börjat, eller har jag fått det om bakfoten?

I går när A läste högt på sin sfi-kurs skrattade hans klasskompisar. Han kom hem och tränade hela kvällen på svensk högläsning. En annan dag glömde jag bort honom, fast vi var tillsammans i ett samkväm. Såg du katten!? sa han efteråt: Jag var som katten, den sprang försiktigt runt folksamlingen hela tiden, men ingen såg åt den. Bestämde mig för att aldrig mer göra det, "glömma".

Det inte mina blogglänkade skribenter här intill skriver om vet jag inte. Huvudet är ändå fullt. I morse tänkte jag att kanske ska jag öppna nån nyhetsmedia först, men ah, tänkte jag sen kanske VKIII brutit ut så då spar jag helst den infon till sen. Nu ska jag hasta till arbetet så jag inte kommer för sent igen. Och jag hoppas att taggade spekulanterna står frustande i sina startboxar för att kasta sig in och över sitt drömobjekt. I eftermiddag står dem där och då ska jag ha hunnit smita tidigare och bonat golven, samt klippt det där förbannade gräset som regnet fortsätter att tynga ner. SOL! någon! P.S det här är inte heller några världsomvälvande NYHETER ... Men man skriver dem ändå. Why?

Hallå. Världen I dag: Huvudvärk, igen. Plötsligt inbokad visning trots att förrådet inte är städat, alla verandabrädor ej oljade, kakelfoget ej ditsprutat. Åh, hej! Måste lägga i rem mellan 21 - 24 och fixa. Klippa gräs i ösregn? Beskedet om hastigt inkomna spekulanter gjorde min hjärna totalt ofokuserad. Hur ska jag komma ihåg stegkombinationerna nu da? Och hur ska Iran göra egentligen? Ska dom bara kliva upp där på planen och leka bror stor och vifta med puffror så att världen håller andan och ger dem vad de vill ha. Lite djävla potens? Man kan hata stora stygga vargen men ibland kan man försöka tänka på vad det är den vill, hur det är för den.   - Hur är det egentligen Israel? Vem som nu ska svara? Disparata röster även där antagligen. Disparata röster i min familj. Disparata röster i min hjärna. Det regnar. Och jag har lätt för att tycka saker är jobbiga, bara för mig, stackars mig. Men se de de har en inge för ... Inte här. Ingen tycker synd om någon i den ...

Har ni sett de där anatomiska bilderna som visar hur röda muskler löper över en atletisk kropp, biceps, och alla de där? Tittar man lite närmare på en sån får man det bekräftat som min nacke och mitt huvud nu VET mycket väl: Trapezius när den kajkar ihop sig drar hela organismen ner i fördärvet, huvud och nacke, och allt som kan upplevas vitalt med ett sinne, med en mental status förvandlas till ett krampande litet helvete. Som trådarna i en seg biff skvallrar om hur dödstumt det kan vara skvallrar nu mina föreställningar om abnorma knutar i hela den där röda biten som håller ihop skuldror, nacke, huvud och ja även det där området omkring nyckelbenen (vad det nu heter). Jag jobbar för mycket nu. Jag har jobbat för mycket med att styla lägenhet. Jag oroar mig för mycket för ekonomi. Jag gör för lite för jag har tappat bort mina träningsskor så jag kan inte träna. Jag känner mig för trött för att sätta på lite musik och hoppa omkring. Jag tappar takten vid den där ensta...

Nu har jag varit på banken och förvånats över hur år ger och tar. Håret är slarvigt oskött och sticker därför i pannfästet där jag stramt kammat allt bakåt och satt upp i en hård tofs - därför att min man gillar det, det är liksom african style på det, och jag inte längre har något att bevisa genom att minsann göra tvärtom - men just där pannan övergår i hårfäste sticker det alltså fram grått grått grått i glipor som jag innan  jag gick dit försökte täcka genom att smeta överbliven bodylotion i det, nästan som pomada. Å andra sidan sitter jag där inne på det lilla ofönstrade kontoret och ler och förvånas över att ingen spänner ögonen i mig och ifrågasätter min möjlighet att låna megamycket stålar. Jag märker att jag ler och är öppen  och glad och ännu mer så när det här handpenninglånet inte alls ifrågasätts utan bara fixas snabbt och lätt, och när det därefter avslutas med dagens bankkontakt - personlig bankman: Phuieww, så elegant det låter Nordea - med ett handslag och lyc...