Genus

Genuspedagogik som vore den sprungen ur en illa omtalad statsfeminism nagelfars här o var.
Jag fattar inte grejen.
Med det provokativa i att man gör genus.
Kan inte förstå ifrågasättandet.
En transa som gör Britney i American Idol, vore väl tillräckligt.
Mer?
Boys don´t cry.
Timmarna.
Brokeback.
Billy Elliott.
Girlfight.
Allt om min mamma.
I själen alltid ren.
Å lite Fassbinder.
Och ja, alla djävla filmer egentligen som både bekräftar och leker med stereotypa könsroller och/eller går in för att problematisera eller överskrida dom.


Okej att man kan vara oense om i vilken värdehierarkisk ordning detta med kön och genus existerar.
Okej att man vill tycka synd om det och det för att det och det är fördjävla överpriviligierat.
Men att man aldrig kan enas om vilket.
Okej.
Men det andra, själva dikotomiseringen av Hon och Han, det ruckar vi ju på oanständigt ofta i takt med att tiden och ALLT rör sig.
DET måste man väl i alla fall tillerkänna tiden och ordningarna. Som vore det en befrielse für ALLE.

Ska det vara så djävla provocerande att erkänna.
Ska det vara så djävla svårt att se att de biologiska skillnaderna bör tas hänsyn till som individuell styrka eller brist? Hela den där kollektiviseringen av att majoriteten av pojkar eller av flickor är si eller så, det leder väl egentligen ingen vart.

Min Gud, varför har du övergivit mig.
Hur svårt kan det va?