måndag 2 november 2009

trender & tendenser

Ja, nu tänkte jag ju inte på Sofie Fahrmans nyutkomna stilbibel och frågan om stövlar tagit över väskans roll som hetaste accessoar.
Nä, inspirerad av Johan Cullbers DN- artikel i serien "Arma själar", så tänkte jag mer på psykiska åkommor och hur trenderna där varierat bara under mitt tillräckligt långa intresse för psykiska gränsland - från det att sjuk & frisk frågan uppdagades i fjortonårsåldern tills nu.

Först kom Sylvia Plath, sen kom Nancy Spungens morsa, sen kom nån som hade törnen, eller taggtråd i titeln och Åkes värld, Åkes värld med den galna kvinnan på vinden. Därigenom byggdes bilderna om psykisk avvikelse hos mig, som i sig i min tonåriga hjärna inte alls uppfattades som avvikelser utan snarare som en egen inre värld, en värld som slog an samma toner och klangbottnar som i mig den nyligen övergivna sagans alla tillstånd och figurer hade gjort.

Att läsa om och se galenskap öppnade dörrar in till mig själv, ja till världen, till hela världen, öppnade dörrar in till alltihop som ryms däri, till lidandet, till hoten om förlorad kontroll, till känslan av kass status och utanförskap, i beskrivningar av avvikelser belystes plötsligt fläckar av mina inre och mer dunkla landskap vilka tidigare varit helt lämnade åt egna märkliga känslor och fantasier utan form.

Med barnets fingertoppskänsla för det hotfulla tror jag nog att min första upplevelse av det avvikande klumpades ihop med sjukdom och död. Bella till exempel, den äldre mannen som bodde i tvåfamiljsvillans övre våning, han som var sjuklig och inte skulle störas och som jag var rädd att få syn på för att man inte alls kunde veta vad som väntade bortom de andra vuxnas stränga förmaningar om att inte gå upp dit.

Nästa som inte var helt hederligt förutsägbar var min dagmammas alkoholiserade man. När han drack höll vi oss undan, om vi inte gömde oss i trappan och smög för att få se hur barnslig han blev. Till dagmammans stora barndomsbonnhus hörde förutom den helgalkade manen även hennes förtioåriga bror som hade skolios och som alltid låste in sig i vindrummet där han bodde och säkert hade bott sen han vart född. Man visste ju inget, för man skulle inte störa honom heller, men man glodde ju förbannat storögt de gångerna han kom ut och gick som självaste ringaren i Notre Dame ner till köket för att hämta käk.

Min farfar var förresten också alkad och även han en parantesmänniska i min begränsade barnuppfattning. Honom kunde man inte förvänta sig nåt redigt av de gånger som syrran och jag släpptes in i farmors unkna tvårumslägenhet där han alltid satt på köksstolen intill fönstret och flinade, man vågade vare sig hälsa eller inte hälsa.

Den första rediga tok jag träffade var psykotisk, haschpsykotisk sas det. En lämning från det ljuva sextiotalet. T var son i huset vars hästar jag red och skötte. Vi gick som barn där på gårn, jag och min kompis.Och antagligen grundlade jag mitt livslånga intresse för mänskliga gränsområden där. Han var faktiskt skvatt galen tyckte jag. Det var fascinerande. Jag minns en gång när han behjärtansvärt vänligt fick för sig att komma och hjälpa mig att harva åkern med hästen - ja, gubben, hans far, i det huset hade också den dåliga smaken att vara periodare och den gången hade han tagit sig en bläcka just innan sådden var klar. T  kom med den goda viljan  att ta tag i och hjälpa till att reda ut situationen, och som han talade i tungor och tedde sig i bristande planering och koordination av rörelser, men antagligen uppfattade han det som mycket lyckat när allt var harvat och sått.

En gång var jag med och körde honom tillbaka till mentalsjukhuset där han ofta bodde. När vi passerade områdesgrindarna exploderade han och slog och slog omkring sig så att sidofönstret där han satt gick sönder. Ingen sa nåt, vad jag minns, jag sa väl bara glatt hejdå hej! när han försvann in på sin avdelning. Vid det laget var jag inte rädd längre, mer nyfiken. Mycket underligt av hjärnan tänkte jag, och började läsa allt jag orkade. Och paradigmen avlöste alltså varann därefter med fart. Trenderna skiftade snabbt, från modersskuld, till neurologi. Under det tidiga nittiotalet lärde jag mig objektsrelationsteorin och Freud och symbolbildningens betydelse och sen skulle man se det kompetenta barnet. När biologismen slog till blev jag rättså brydd för att någon ville rycka mina hårt erövrade teser i från mig. Men, nu är jag nog mer hjärnfokuserad än de flesta. Det är väl en genetisk avvikelse sa jag t.ex senast när jag såg Bolsjoj- ballerinan  Svetlana Zakharova dansa i teven.
Allting rör sig.
Frågan är: Är människan densamma ändå?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar