Fortsätt till huvudinnehåll

En gul T Ford kanske?

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen,
med att sätta sig och åka,
åka iväg. Äta avstånd, svälja väg.
Bilen.
1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på.
Bilen. Min lilla Gula.

Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt,
checkar av modellerna omkring,
och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för
att tävla om nån annan tjusig bils gunst.
Det är underligt.
Men, då tänker jag ändå;
att själva funktionen, med vad bilen gav och gett,
den är i alla fall den samma.
Och vad bryr jag mig om det andra.

Vad bryr jag mig om det andra?
Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri.
Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass?
Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur.

Men lite bryr jag mig i alla fall, om
att förardörren på Gulan av nån fuckad anledning har gått i baklås,
måste alltså kränga mig ut, och in, genom passagerarsätets öppning.
Då tittar jag mig återigen runt, och passar på ... när jag tror att ingen ser.

Kan ett ögonblick förtvivla lite, för va fan kan jag göra åt dörren?
Och vilken är min plan B,
                                                               när även dörr två strejkar?





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...