Fortsätt till huvudinnehåll

En gul T Ford kanske?

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen,
med att sätta sig och åka,
åka iväg. Äta avstånd, svälja väg.
Bilen.
1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på.
Bilen. Min lilla Gula.

Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt,
checkar av modellerna omkring,
och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för
att tävla om nån annan tjusig bils gunst.
Det är underligt.
Men, då tänker jag ändå;
att själva funktionen, med vad bilen gav och gett,
den är i alla fall den samma.
Och vad bryr jag mig om det andra.

Vad bryr jag mig om det andra?
Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri.
Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass?
Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur.

Men lite bryr jag mig i alla fall, om
att förardörren på Gulan av nån fuckad anledning har gått i baklås,
måste alltså kränga mig ut, och in, genom passagerarsätets öppning.
Då tittar jag mig återigen runt, och passar på ... när jag tror att ingen ser.

Kan ett ögonblick förtvivla lite, för va fan kan jag göra åt dörren?
Och vilken är min plan B,
                                                               när även dörr två strejkar?





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp. Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är...