Fortsätt till huvudinnehåll

En gul T Ford kanske?

Henry Fords fabriker, modernism, hela grejen,
med att sätta sig och åka,
åka iväg. Äta avstånd, svälja väg.
Bilen.
1908 i Detroit, billig masproduktion, sen rullade det på.
Bilen. Min lilla Gula.

Ibland när jag sitter i trafikköerna in mot stan kollar jag runt,
checkar av modellerna omkring,
och då inser jag inte, utan konstaterar nåt jag redan vet, att min lilla skitbil är papprig och för enkel för
att tävla om nån annan tjusig bils gunst.
Det är underligt.
Men, då tänker jag ändå;
att själva funktionen, med vad bilen gav och gett,
den är i alla fall den samma.
Och vad bryr jag mig om det andra.

Vad bryr jag mig om det andra?
Om att löpande bands principen föddes där, satte människa i arbetets modul med stämpelklockor och monotoni. Paradoxalt nog alldeles ofri.
Hur långt hann dom köra innan dom var tvungna att  vända om för att hinna till nästa fabrikspass?
Ungefär lika långt som jag körde i dag? Eriksberg: tur och retur.

Men lite bryr jag mig i alla fall, om
att förardörren på Gulan av nån fuckad anledning har gått i baklås,
måste alltså kränga mig ut, och in, genom passagerarsätets öppning.
Då tittar jag mig återigen runt, och passar på ... när jag tror att ingen ser.

Kan ett ögonblick förtvivla lite, för va fan kan jag göra åt dörren?
Och vilken är min plan B,
                                                               när även dörr två strejkar?





Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…