Svängar

När jag svängde ner på deras gata såg jag hur huset i sluttningen kramlade sig fast i berget.
Det hänger där bergsäkert i sluttningen.
Från vardagsrummets panoramafönster ser man hela den lilla förorten klämtande blinka i mörkret.
Här står väggarna fast, tänkte jag vemodigt ju närmare jag kom.
Det lös varmt ur fönstren.
Det kunde också varit mitt liv.

Dom flyttar trädgårdsstolarna efter solen, man ser spåren efter hur dom försöker hitta livsandarna i solglimtor vid den  bästa utsikten.
Skulle jag ha kunnat sitta där i stolarna dag ut och dag in? skulle jag det? undrade jag när jag svängde runt bilen och stannade framför dörren.
Inne höll hustrun på att virka en stor hallmatta av lakan. Mannen, min exman, låg på kökssoffan. Teven sprakade. I köket puttrade vardagsmaten på spisen.
Kunde jag ha haft det så?

Mitt liv är en enda rörelse. Allt kräver för mycket, så mycket att det väsentliga går i stå, lersugarstå.
Just nu i en liten trång men väldigt charmig bottenplan i en tvåfamiljsvilla som vi ombildat till borätt.
Jag har också en veranda i solen, med däcksstolar och sidebord för rosén.
Men mina väggar är aldrig sådär bergfasta. Som om jag  alltid ser till att vara  i språnget efter en utandning på jakt efter nästa luft.
Jag uppfinner livet varje dag. Nya dagar, för nya påhitt, nya strukturer.
Hur hade det varit egentligen att ha väggarna bergfasta, att ha en man som var trygg?

Barnet packar ihop sina saker.
Jag förevisas virkningen. Vi pratar om besiktningar, nyinköpta matsalsmöbler.
Det finns inga direkta laddningar i nåt längre.

Men varför har de så dålig smak? frågar jag ungen när vi sitter i bilen.
På nåt sätt måste man väl få skaka av sig normens idylltäcke?
Innan jag åkte gjorde jag rotselleri- & potatis-mos och satte in en gräddig fiskgryta i ugnen.
Det är en fest varje gång han kommer tillbaka hem.
Vi äter, diskar, dricker te.
Tittar på Ullaredssåpan.