Kan ju för fan inte låta bli att skratta
åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor
så att frun får shoppa loss för 25 papp.
En årsförbrukning av allt.
Till och med A skrattar,
trots att han inte förstår vad de säger.
Varför är hon som ett barn? undrar han
när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna.
Så innehållslöst. Elakt. Tomt.
Men vi skrattar.
Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video.
Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket.
Även om Rikets representation var så mycket skarpare.
Nu gör ICA-Stig samma sak.
Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan.
Det gör dom utanför rutan också.
Hela den där världen
som man slungas in i mer eller mindre frivilligt.
Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan,
Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor.
Det är alltid nån som föder barn med funktionsnedsättning.
Men det är det få som vill se.
Betecknande för allt det ingen drömmer om.
Allt det som inte är homestyling och framtid.
Men nu ska dom utgöra en slags pittoresk
garant för medvetenhet i Kentvideos och ICA reklam.
Bättre än inget.
Men ändå?
Tar man en tur till kyrkogårdar, övergivna motionsspår, mörklagda gungplatser i november:
då är det där dom är. Och man kan ju undra hur världen ser ut inifrån ett par av dessa ögon.
Hur förklarar man sig med sina gigantiska tillkortakommanden i en värld där perfektionen är norm?
Ändå, jag skrattar åt den där ullaredsfamiljen, jag tittar på fruns i tight trikå inklämda kropp, och jag förfasas, över att jag kanske kan bli sån, va sån, se ut sån.
Så ser vi till att värden studsar mot boxen och gör tydlig norm.
Idealet som norm. Är ingen ullaredskärring i rosa, inte heller en med downs syndrom.
Sorterar detta förakt in under främlingsfientlighet?
Eller vad ÄR det?
åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor
så att frun får shoppa loss för 25 papp.
En årsförbrukning av allt.
Till och med A skrattar,
trots att han inte förstår vad de säger.
Varför är hon som ett barn? undrar han
när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna.
Så innehållslöst. Elakt. Tomt.
Men vi skrattar.
Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video.
Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket.
Även om Rikets representation var så mycket skarpare.
Nu gör ICA-Stig samma sak.
Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan.
Det gör dom utanför rutan också.
Hela den där världen
som man slungas in i mer eller mindre frivilligt.
Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan,
Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor.
Det är alltid nån som föder barn med funktionsnedsättning.
Men det är det få som vill se.
Betecknande för allt det ingen drömmer om.
Allt det som inte är homestyling och framtid.
Men nu ska dom utgöra en slags pittoresk
garant för medvetenhet i Kentvideos och ICA reklam.
Bättre än inget.
Men ändå?
Tar man en tur till kyrkogårdar, övergivna motionsspår, mörklagda gungplatser i november:
då är det där dom är. Och man kan ju undra hur världen ser ut inifrån ett par av dessa ögon.
Hur förklarar man sig med sina gigantiska tillkortakommanden i en värld där perfektionen är norm?
Ändå, jag skrattar åt den där ullaredsfamiljen, jag tittar på fruns i tight trikå inklämda kropp, och jag förfasas, över att jag kanske kan bli sån, va sån, se ut sån.
Så ser vi till att värden studsar mot boxen och gör tydlig norm.
Idealet som norm. Är ingen ullaredskärring i rosa, inte heller en med downs syndrom.
Sorterar detta förakt in under främlingsfientlighet?
Eller vad ÄR det?
Kommentarer
Skicka en kommentar