Fortsätt till huvudinnehåll

Synligare

Kan ju för fan inte låta bli att skratta
åt den där familjen som bor på Ullareds camping i två veckor
så att frun får shoppa loss för 25 papp.
En årsförbrukning av allt.

Till och med A skrattar,
trots att han inte förstår vad de säger.
Varför är hon som ett barn? undrar han
när mamman där med de korta satta lemmarna ivrigt knatar iväg bland hyllorna.

Så innehållslöst. Elakt. Tomt.
Men vi skrattar.

Och samtidigt blir det nationell våg när Kent lyfter in nån avvikande i sin senaste video.
Där som en direkt travesti på de två diskarna med Downs syndrom i von Triers Riket.
Även om Rikets representation var så mycket skarpare.
Nu gör ICA-Stig samma sak.
Det är underligt att folk med funktionsnedsättningar väcker sånt uppseende i rutan.
Det gör dom utanför rutan också.
Hela den där världen
som man slungas in i mer eller mindre frivilligt.
Hela den där världen inför vilken folk på tillställningar drar efter andan,
Oooh, så hemskt! den finns, och är förskräckande stor.
Det är alltid nån som föder barn med funktionsnedsättning.
Men det är det få som vill se.
Betecknande för allt det ingen drömmer om.
Allt det som inte är homestyling och framtid.
Men nu ska dom utgöra en slags pittoresk
garant för medvetenhet i Kentvideos och ICA reklam.
Bättre än inget.
Men ändå?

Tar man en tur till kyrkogårdar, övergivna motionsspår, mörklagda gungplatser i november:
då är det där dom är. Och man kan ju undra hur världen ser ut inifrån ett par av dessa ögon.
Hur förklarar man sig med sina gigantiska tillkortakommanden i en värld där perfektionen är norm?

Ändå, jag skrattar åt den där ullaredsfamiljen, jag tittar på fruns i tight trikå inklämda kropp, och jag förfasas, över att jag kanske kan bli sån, va sån, se ut sån.
Så ser vi till att värden studsar mot boxen och gör tydlig norm.
Idealet som norm. Är ingen ullaredskärring i rosa, inte heller en med downs syndrom.
Sorterar detta förakt in under främlingsfientlighet?
Eller vad ÄR det?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp. Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är...