Fortsätt till huvudinnehåll

Att under-hållas


I går var en såndär typisk dag som man önskar att man hade gjort nåt mer av.
Jag uppe tidigt. Gympade. A sov länge.
Vi tog en promenad. Max. Åt rester från fredagen.
A såg en gammal repris på Nord & Syd.
Han skrek av glädje. Som han ofta gör. Men den här gången var det nog på riktigt.
Framåt åtta insåg jag att vi missat en bra konsert, en bra festival i stan.
Varför visste jag inget om den? Varför tassade vi omkring i novembermörkret som två väldigt trötta, tråkiga och gamla?
Jag kan inte skaka LIV i nåt längre.
Tillslut när kvällen blivit så mycket kväll att min oro lagt sig började vi ladda ner filmer.
Medan vi faller.Under en kiss- & mat- paus skrattade vi åt att det var så djävla mörkt där i parisförorten, men mest i det franska samhället.
Det här är ingen bra film, sa A.
Bra? Nä, för den gör ont, sa jag. Ja, just det, sa han.
Sen satt vi klistrade. Låg, snarare, tätt ihop i sängen.
Basen på högsta. Mörkret ute gjorde ingenting med oss.
Vi sa att vi hade allt här inne, hela världen, och allt vi bara ville.
Jag menade hjärtat.
Det var ett visst mått av självbedrägeri förstås. Men en tröst.

A tänkte på ungdomarna i filmen som fransmän. Fransmän, helt enkelt, dom pratar sådär, sa han, fort, och too much. Inga incoming vilse existenser i hans ögon.
Jag gillar hans ögon.
Medan vi faller:
so far, so good. So far so good.
Vad vackert att de trängde in lite sublim poesi där i eländet.
Som gamlingen på pissoaren till exempel, han pratade till ungdomarna som folk kan tala till varann, talade till dem som om de var några andra, mänskliga helt enkelt. Det lättade upp, lite humor, lite värme, lite nåd.
Men det avslöjade ju samtidigt vår blick.
So far so good. Men sen smäller det som fan när man landar, in the riots, efter 5000 m fritt fall. EN djävla smäll alltså. Sen en baksmäll. Därefter: tystnad?

Idag tittade vi på fyra avsnitt av Nord & Syd.
Samma ställning i dag, i samma säng som i går. En stol med frukostbrickan framför förändrade bilden.
Nyinköpt nybakat grekiskt, morot-& apelsin- jos, ägg, franskrostat.
Orry Main är mer korkad än polarn George, säger A.
A känner inga sympatier med Orry. Trots att hela dramaturgin är upplagd på det sättet att vi som lärt oss läsa sånt här vet att han kommer förändras stort på resans gång. Jag gillar ju Orry, för att han är så god han kan, och för att han bär dilemmat, våndas. A ser bara Orrys feghet och försvar för slaveriet. Filmen blir ju en helt annan om man inte håller Orry som hjälte, eller i vart fall som en presumtiv sådan. Vad blir det för film då? med en huvudperson som stöter ifrån?
Men A, han hittar inga förmildrande omständigheter i att försöka se historien och därigenom förstå riktning och hastighet för Orrys förändring av traditionen.

Förra gången A såg serien; - 90 eller nåt, smet han in hos olika grannar och satt där i andnöd i det överbefolkade och därför syrefattiga teverummet. Teve var sensation då, där. De sände serien i femtonminuters-avsnitt. Måste ju ha pågått i evigheter.
Jag minns mest kärlekshistorierna. Och oförmågan att ta in att det där slaveriet var på riktigt. Och jag minns Swayzes haltande och tretusen hästben som galopperade på slagfälten. Men jag minns inte var jag såg.

I sängen bakom frukostbrickan går det ändå inte att sudda ut århundranden av förtryck.
Vi är glansögda sen. Det är vi.
Det gör ont förstås. Alltihop. Samtidigt: krampupplösningar i tillfälligt hopp och mod:
Très Bien! Très Bien! och applåder när Kirsty Allen håller sina brandtal.
För att det är så närvarande ännu.
Stigmatiserande uppenbart med färgat.






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?