måndag 9 november 2009

Att under-hållas


I går var en såndär typisk dag som man önskar att man hade gjort nåt mer av.
Jag uppe tidigt. Gympade. A sov länge.
Vi tog en promenad. Max. Åt rester från fredagen.
A såg en gammal repris på Nord & Syd.
Han skrek av glädje. Som han ofta gör. Men den här gången var det nog på riktigt.
Framåt åtta insåg jag att vi missat en bra konsert, en bra festival i stan.
Varför visste jag inget om den? Varför tassade vi omkring i novembermörkret som två väldigt trötta, tråkiga och gamla?
Jag kan inte skaka LIV i nåt längre.
Tillslut när kvällen blivit så mycket kväll att min oro lagt sig började vi ladda ner filmer.
Medan vi faller.Under en kiss- & mat- paus skrattade vi åt att det var så djävla mörkt där i parisförorten, men mest i det franska samhället.
Det här är ingen bra film, sa A.
Bra? Nä, för den gör ont, sa jag. Ja, just det, sa han.
Sen satt vi klistrade. Låg, snarare, tätt ihop i sängen.
Basen på högsta. Mörkret ute gjorde ingenting med oss.
Vi sa att vi hade allt här inne, hela världen, och allt vi bara ville.
Jag menade hjärtat.
Det var ett visst mått av självbedrägeri förstås. Men en tröst.

A tänkte på ungdomarna i filmen som fransmän. Fransmän, helt enkelt, dom pratar sådär, sa han, fort, och too much. Inga incoming vilse existenser i hans ögon.
Jag gillar hans ögon.
Medan vi faller:
so far, so good. So far so good.
Vad vackert att de trängde in lite sublim poesi där i eländet.
Som gamlingen på pissoaren till exempel, han pratade till ungdomarna som folk kan tala till varann, talade till dem som om de var några andra, mänskliga helt enkelt. Det lättade upp, lite humor, lite värme, lite nåd.
Men det avslöjade ju samtidigt vår blick.
So far so good. Men sen smäller det som fan när man landar, in the riots, efter 5000 m fritt fall. EN djävla smäll alltså. Sen en baksmäll. Därefter: tystnad?

Idag tittade vi på fyra avsnitt av Nord & Syd.
Samma ställning i dag, i samma säng som i går. En stol med frukostbrickan framför förändrade bilden.
Nyinköpt nybakat grekiskt, morot-& apelsin- jos, ägg, franskrostat.
Orry Main är mer korkad än polarn George, säger A.
A känner inga sympatier med Orry. Trots att hela dramaturgin är upplagd på det sättet att vi som lärt oss läsa sånt här vet att han kommer förändras stort på resans gång. Jag gillar ju Orry, för att han är så god han kan, och för att han bär dilemmat, våndas. A ser bara Orrys feghet och försvar för slaveriet. Filmen blir ju en helt annan om man inte håller Orry som hjälte, eller i vart fall som en presumtiv sådan. Vad blir det för film då? med en huvudperson som stöter ifrån?
Men A, han hittar inga förmildrande omständigheter i att försöka se historien och därigenom förstå riktning och hastighet för Orrys förändring av traditionen.

Förra gången A såg serien; - 90 eller nåt, smet han in hos olika grannar och satt där i andnöd i det överbefolkade och därför syrefattiga teverummet. Teve var sensation då, där. De sände serien i femtonminuters-avsnitt. Måste ju ha pågått i evigheter.
Jag minns mest kärlekshistorierna. Och oförmågan att ta in att det där slaveriet var på riktigt. Och jag minns Swayzes haltande och tretusen hästben som galopperade på slagfälten. Men jag minns inte var jag såg.

I sängen bakom frukostbrickan går det ändå inte att sudda ut århundranden av förtryck.
Vi är glansögda sen. Det är vi.
Det gör ont förstås. Alltihop. Samtidigt: krampupplösningar i tillfälligt hopp och mod:
Très Bien! Très Bien! och applåder när Kirsty Allen håller sina brandtal.
För att det är så närvarande ännu.
Stigmatiserande uppenbart med färgat.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar