Fortsätt till huvudinnehåll

Funderare

Exotism.
Essensialism.

PISKSNÄRTSORD.
Kolonialhistoriens värsta svordomar.
Och de där pretto-akademikernas skamfyllda anklagelse.
Hur man än gör gör man det, det ena eller det andra.

Jag tänker.

Det är lika svårt att låta bli det som att låta bli att ettikettera.

Folk.

Men jag tror jag avskyr essentialismen mer faktiskt.
Får krypningar av vilt, ursprungligt, naturligt, väsensfyllt, äkta.
Stackars satar också, som ska va det, allt det, för några andras projektioners skull.

Exotism är bedårande utanför, att beundra.
En fix, en idé, en idealiserad objkektifiering.
Jag gör det. Exotiserar. STORT.
Gör om, gör större, specialiserar, konstruerar.
Att re-placea någon eller något till nåt annat, av mig bestämt.

Numer är det så att jag t.ex. normaliserat brun hud.
Så till vida att jag ser mig som fel. Och ful.
Andra bukvita me.
Å så brukar det bli.
Inget alls ovanligt.
Lika säkert som att gråtanterna håller kultursverige under armarna.



Allt är redan.
Exotiserat.

Jag vet därför inte hur jag ska vända mig.
Hur jag ska välja. Hur jag ska tycka om, eller uttrycka.
Och vara rätt, rättvis, god och korrekt.
Utan Exotism, utan Essentialism?
Finns vi då?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: