lördag 14 november 2009

Snällare ...

Läser Virginia Wolfs Fyren.
Eller försöker.
Har försökt med den ett tag.
Men där slår det mig igen
att i de där klassikerna som vi läser
där är fantamej stereotyperna berättarkomponenter i aktion:
som att en sån kvinna som med inga andra epitet beskrivna än smala råttögon
till exempel spås att ALDRIG bli gift.
Den stackarn.
Var hon för ful eller?

Men sexa till dig da! kanske man kunde drista sig till att ropa.
Men förmodligen var hon väl ganska glad för det ogifta.
Eller inte.

I alla tider har man dock ansetts bortvald, av bristande attraktion, eller bristande dygder. Att man valde att hålla sitt huvud fritt är det sällan någon som tror.
Fortfarande.
Man blir bara över.
Över.
Icke vald.
Och det är egentligen inte underligt att de underliga ofta krånglar till det.
För - ärligt talat - mycket ofta är det väl ingen slump med det ensamma.
Slumpen eller gud.

God gave me you! säger A.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt en sån determinism.

Men jag vet hur hårt ensamlivet faktiskt kan vara. Spänt. Alltid stridsberedd. Alltid beredskap. Upp och i giv akt vid första skrämselskott. Och samtidigt. Min diskbänk, P1, några papper, ett öppet fönster, en trädgård, dörren på glänt, fågelkvitter, ibland tystnad, och tidningen, och vänta: låt mig få tänka. Allting väntar. Jag åker till gympan, stannar länge, bastar, går en sväng på stan. Skiter i allt. Äter fucking nothing på en vecka. Så skönt! Och så tungt, att veva upp ångan när man förlorat den: själv. Men när nånn djävel alltid drar ner åskmoln är det juh helt förbi av överflöd med en annan där.

I vår kultur är tvåsamheten, trots allt snack om individualism, den minsta gemensamma nämnaren, (den ensamma definieras väl oftast som en normbryterska).
Dilemmat vi skapat oss uppstår dock i att vi samtidigt tvingats odla vår individualism vilken sällan går ihop i nån förträffligt jämlik tvåsam konstellation. Så vi hoppar runt, som seriemonogamar. Eller singlar.


I storfamiljskulturer är det annorlunda.
Jag har sett det hos A. Så jag läser Tjechov med nya ögon nu ... läser om Tjechov nu.
I ett stort hus med onclar och tanties pågår andra dramer och där hänger andra sorger och annat vemod.
Bara ljuden där är sina mysterier nog.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag föddes in i det här lilla livet.
Lilla, men fria och självständiga.
Tack Freud! Tack Ibsen! Tack Strindberg! Tack Bergman!
-för det undermedvetna! för rätten till känslor! -för familjdekonstruktionerna, -för all sekularism!
Tack för mina fria tankar! mina ord!

Det som återerövras via V. Wolf. är väl just den insikten igen:
Att det tammejfan inte var bättre förr.
De fick allt fåfänga till sig där med, kvinnorna.
Plocka ögonbryn och feja sig.
Vi nordbor har länge varit befriade, dock.
Men nu kommer det allt i kapp oss med, med vax, klackar och slimmat.

Kvinnan är en marknadsplats ännu...
(Ja, männen me, tillägger den rättrådige, men det pratade vi inte om, nu.)

2 kommentarer:

  1. Först när jag träffade min man och inte längre levde som singel med ett barn varannan vecka, blev jag på riktigt medveten om hur djupt rotat detta med tvåsamhet är. Jag kunde känna hur synen på mig blev en annan, hur enkelt jag fick liksom medlemskap i en klubb med andra som levde ihop med nån. Det är förrädiskt, behagligt på ett sätt men samtidigt så "snävt". Mycket tas plötsligt för givet, man ingår i ett sammanhang som man kanske egentligen inte känner sig så hemma i, om du förstår hur jag menar.

    SvaraRadera
  2. Jag vet, precis, har levt så länge som "singel i stan" med barn, ett femårigt avbrott med särbo hann precis omdana min singelidentitet, för att när förhållandet tog slut vara lika förvirrande att vara "tillbaka", igen i en tvåsamhet, som för all del är ifrågasatt, men eftersom ajg har svårt för det där klustret som normen säger att parpar är tror jag att det är så bra det kan bli...
    Tack för att du skriver klokt!
    Å jag tror jag förstår hur du menar.

    SvaraRadera