Fortsätt till huvudinnehåll

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"För här står jag, liksom, i min futtiga mundering, och där står han i sin velourprydda varmt julröda dress, luva med tjockt vadderad kritvit kant."
Sen försvann alla in där i aulan och cafeet blev återigen tyst och lungt för våra tänkta djupa samtal.
Därinne jämfördes prestationer och performance.
Därute en ensam servitris som gick bord för bord och torkade av efter mingelfesten.
Nästa vända tog hon lika maklig med sopkvasten. Dagens sista ryck.

Att stå utanför, är att inte tillhöra, det är också en möjlighet att få se.


Kommentarer

  1. Jag har alltid älskat den möblen, sideboard. Ända sen jag var barn. Snygg och funktionell men ändå inte påträngande med krav om uppmärksamhet.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är något visst med den, sideboard kan skapa symmetri också, om man har ett på vardera sidan om soffan liksom. Jag gillar att inte vara i fokus. Ibland får jag lite panik för det, och tänker att man måste tränga sig fram och synas lite för att man måste det. Ibland vill man det, men inte sådär påträngande ofta, inte jag. Fast, det är något med görandet som är viktigt, tror jag, mer än synandet. Ibland måste man få lov att göra saker man kan, och bli sedd för det. Men, det är nåt annat. Kram tiill dig Smultron ...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...