Fortsätt till huvudinnehåll

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"För här står jag, liksom, i min futtiga mundering, och där står han i sin velourprydda varmt julröda dress, luva med tjockt vadderad kritvit kant."
Sen försvann alla in där i aulan och cafeet blev återigen tyst och lungt för våra tänkta djupa samtal.
Därinne jämfördes prestationer och performance.
Därute en ensam servitris som gick bord för bord och torkade av efter mingelfesten.
Nästa vända tog hon lika maklig med sopkvasten. Dagens sista ryck.

Att stå utanför, är att inte tillhöra, det är också en möjlighet att få se.


Kommentarer

  1. Jag har alltid älskat den möblen, sideboard. Ända sen jag var barn. Snygg och funktionell men ändå inte påträngande med krav om uppmärksamhet.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är något visst med den, sideboard kan skapa symmetri också, om man har ett på vardera sidan om soffan liksom. Jag gillar att inte vara i fokus. Ibland får jag lite panik för det, och tänker att man måste tränga sig fram och synas lite för att man måste det. Ibland vill man det, men inte sådär påträngande ofta, inte jag. Fast, det är något med görandet som är viktigt, tror jag, mer än synandet. Ibland måste man få lov att göra saker man kan, och bli sedd för det. Men, det är nåt annat. Kram tiill dig Smultron ...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…