Fortsätt till huvudinnehåll

Kahlo mon amour!

Zappade och hamnade som ofta på Travel.
De var i Mexico.
Kameran skred uppför trappan på Kahlos blå hus i Coyoacán.
Jag höll andan för att sen släppa loss krumbukter i den outgrundliga inspirationskällan.
In i sovrummet åkte vi, upp i sängen under baldakinen, ner i matsalen med gult,
över till några tecknade blad i Dagboken.

Aaahh!

Frieda bearbetade sexualiteten, könet och politiken, sa reportern.
Gud, det fick tinningarna att bulta av lust plötsligt.
Vad har jag gjort alla de här åren?!
Vad har jag gjort av allt?!

Jag minns hur det var där. Hur jag dröjde kvar inne i Ateljen, såg på kruset med askan, såg på den ofärdiga Stalin. Längtade efter ett projekt som hennes. Skred genom rummen. Andades i fukten.
Herregud!
En gång var jag där.
När det brann i mig av iver.

Vad hände?


















Min klänning hänger där, målades 1933 efter USA vistelsen där Diego målade mural fresk över den nya moderna industrin åt Henry Ford. Illustrerar väl ungefär den vervremdung jag känner inför allt. El viva Frieda.

Kommentarer

  1. Underbara underbara Frida. Ett av hennes porträtt, det när hon är omgiven av apor kallar jag för "Jag och mina apor" (d v s barnen). Man får nästan viska det eftersom det finns folk som tolkar allting så bokstavligt. Jag menar bara att jag känner mig sådär ibland, omgiven av små snattrande sötingar. Inte dåligt alls, men men... omringad kanske.

    SvaraRadera
  2. Ja, underbara Frida. O underbara du med dina små apor. Man behöver ha bilder, och referenser, för att förstå sig och sin situation, och för att stå ut, skratta åt sig ... bla bla bla ...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...