Fortsätt till huvudinnehåll

5 december

Började dagen med en färskmald och läsning på Cafe Zenit.
Ryckte i dörrn redan innan de hade öppnat.
Läste, och tjuvlyssnade på ett par människor vid ett bord intill.
De åt nån ciabatta med olivcreme.
Den ena berättade om sin förestående opposition på en c-uppsats.
Så engagerat, och så klartänkt.
Vad gör vi sen, alla satar som lärt oss allt om vetenskapliga metoder och empiri?
Vad gör man t.ex. när man har en känsla för hur Pekingoperans misce-en-scene rent matematiskt korrelerar med ritualerna vid Pyramidstäderna? vad gör man när man har en idé om hur detta tal skulle kunna lyfta Afrikansk dans och rytm in i korsningen med Europeiska konventioner och det skulle kunna ge det sceniska uttrycket nåt extra?
Man bara tänker det. Tyst.

Drog vidare med spårvagnen. Till centralen, ner mot Nordstan.

En unge i tio års åldern lämnade pengar till en nedböjd tiggerska som satt i tunneln mellan centralen och Nordstan. Nånting i bilden stämde inte för tioåringen.
Han dröjde sig kvar, tittade, tittade, tittade, femton meter framför halvgick pappan halvt baklänges, tårögd såg jag när jag passerade.
Då blev jag det också.
Vad gör tioåringar med sånt här?
Hur förklarar vi det?
Äh, Dom kommer hit från Bulgarien i hopp om lite extra till jul?
Eller den här kanske: ge inget, om hörnet står hennes Hallick?
Alternativ 3: de har egentligen pengar men vill ha mer, är lata, har ingen moral.

Kvarstår gör att jag på min korta runda genom stan hinner se fyra sittande, hukande, människor som ställt en slags korg eller burk framför sig i vilken det förväntas komma pengar, småmynt.
I övrigt var det mest herr och fru Average 'på Stan'.

Senare längs min Delsjörunda hade en hängt upp sina målningar i några träd.
Jo, där hastar nog fler människor än på Galleri, helt sant.
Så piggt! Alla stannade. Vem drog sitt visa?
Lite extra till jul?

Äh, tänkte jag då: det är väl lika bra att köpa en spikmatta till alla, två för en på Clahs Ohlsson.
Alternativt ge bort en bok man redan läst. Och har.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...