tisdag 29 december 2009

Brödet och Fiskarna

Halkade ut, hackade på istäcket som lagt sig på gården utanför, strödde salt, A ropade: det är matsaltet! jag hackade vidare, var alldeles skakis när jag kom in och skulle skära fenorna av två upptinade feta vittlingar.
Sen sprack det läck i badrummet. En fontän rätt ut. Tur ingen satt där, tänkte jag, och sprang ut i källaren för att hitta huvudkranen. Hornbach och en slang och en klämma och en isoleringsteijp senare kunde vi sätta oss tillrätta.

Jag hade halkat ut, halkat runt, ner till Redbergsplatsen, tittat vintage, in på cafe, läst tidningen och försökt räkna ut hur många gånger man kan gratisläsa tidningen för en kopp kaffe? Vad kostar en prenumeration? 1000/år eller?
En stor Cappu 24. Det blir 4 på hundralappen, alltså 40 gånger motsvarar en pren., ungefär en gång i veckan skulle räcka alltså, ja om man går dit själv vill säga, annars betalar man för två, och vad jag såg så hade de bara en slags morgontidning. Ja, jag är för snål för att prenumerera, kan också påstå det är miljömedvetet, för varför bära ut kasse efter kasse med olästa blad?

Väl hemma hittade jag vägsaltet, strödde igen, hackade lite till, blottade tillslut trädgårdsstenen lite sådär, här och där. Torra händer av innevärmen, torr ansiktshud. Veledakrämen slut. Pressar ändå ut en klick ur den med mandel. Sen kom det massa folk, varmt i rummet, varm mat, varmt te, och sen som avslut fram med de misslyckade och torra saffransbullarna. Varsågoda! Le. Och jag log, för mig själv, för att jag sa tyst att jag fantamej inte ska säga ursäkta för att dom är torra.

Ska nu äntligen i lugn och ro få läsa, läser Heberleins omskrivna, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Bra bra, men ibland slår det mig hur flata vi har blivit, för här är det på riktigt, ändå ter det sig emellanåt som en lättsam fiktion, realistiskt icke-svulstigt överdriven, men oj oj, jag vet: måste påminna mig: en svårhanterlig fruktad verklighet av lidande bakom. Jag tycker om Heberlein, som om hon blivit en slags profet, en messias som lider på korset för vår förlåtelse. Ska krypa ner bland kuddar och dun och bara läsa tills jag faller i skön sömn, då ska jag låta mig föras bort, bäras iväg in i sömnen, vilan, friden. Be en bön om tillfällig nåd för alla dom vars hjärnor bråkar.

4 kommentarer:

  1. Du. Det är så bra, att inte be om ursäkt för de torra bullarna. Förresten har jag hört att folk ofta får sina lussekatter torra. Som bakade av trolldeg. Hur lyckas man, tänker jag? Mina blir ju alltid supersaftiga (nåja, jag slutar kokettera om min bakkonst).

    Heberlein är både så modig och en aning självisk tänker jag. Barna då? Hur känns det? Att växa upp, i den atmosfären, med blickarna på sig? Bli bedömda och synade. Hur som helst drar hon upp nödvändig skit till ytan, och förhoppningsvis bär det vidare.

    Kram och HALKA INTE.

    SvaraRadera
  2. Visst, man kan ursäkta sig ut ur tavlan så förbannat mycket. Ät eller låt bli, liksom! Gå hem och roa er med att prata om de torra bullarna. Vad ska man göra åt det? Att folk pratar ner? Maten var väl god.

    Heberlein, modig, har hör henne prata om det där med lite olika avstånd till boksläppet. HUr hon nu undrade hur hon kuynde må så kasst, har visst fått ny medicin av nån högoddsande läkare. Och hur barnen läst och medgivit. Tror att hon sagt något om att dom mått så förbannat dligt av hennes grejer ändå. Att ge ut kanske är att ta ansvar, som hennes första bok handlade om.

    Men det är modigt. Jag önskar att många läste, och fick lite förståelse.

    Kram å god fortsättning! ;)

    SvaraRadera
  3. Visst måste det vara jobbigt för Ann Heberleins barn men mycket handlar väl just om att det brukar tystas ned och viskas om psykiskt ohälsa. Det blir en skam och skuld som bara växer. Något att hålla inom familjen. Det var säkert inget lätt beslut att fatta att denna bok skulle ges ut. Misstänker att hon haft många tankarna om det var bra eller dåligt även i efterhand.

    SvaraRadera
  4. Ja, skam och skuld kring psyke och hälsa är verkligen inget som underlättar. Hur mycket antidepressivt är förskrivet i korrelation till hur mycket man talar om det. Knappt tre procent skulle jag tro. För barnen är det ju lotten, å andra sidan har de en mamma som tillhör kultureliten, en pappa som är elit på sitt håll så nånstans har de kompensation i det sociala, känslomässigt lider de förstås lika hårt som någon annan.

    SvaraRadera