Fortsätt till huvudinnehåll

Förpackad

Brud.
Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon.
Det är fantastiskt med goda speglar.
Vitt vitt vitt.
Och krispigt.
Förnseningar.
Folk som försenade.
Alltihop.
Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan.
Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn  bakom i snyggaste kostymen.
Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur höll man i så fall blommorna på bästa sätt? Vi ställde oss under misteln i den med tyll och rosor smyckade portalen. Vigselförrättaren höll tystnad, fotoblixtarna blinkade.
Sol hade sminkat mig och lagt året, S servade med lunch, kaffe och choklad och lugnande Mozart. Så högtidligt fint. Hjälpsamhetens lov sjöng i alla vänner och bekanta. Någon lånade ut det, en annan det, hjälpte med det, två höll matlag hela dagen i vårt kök, folk fejade, kånkade, torkade, putsade, förberedde och körde hit och dit. För oss. Lilla I och Lo skjutsades fram och tillbaka med storslaget tålamod. Pysslade med allt. Här och där var en lucka uppstår fyller Lo i. AK konverserade vigselförrättaren.
Alltihop. Så underbart Lyckat. Lilla I som spred sitt ljus när hon ropade Gudis över alla huvuden.
A kämpade med tårarna, kämpade, jag vet det. Ändå, stilla rann de nerför kinderna. Han gömde sig i min hals en stund. Lo läste vackraste dikten om hur kärleken är där man älskas för den man är.
Sen sa vi JA. Och sen surfade vi vidare. Bars fram av välvilja, lyckönskningar och stor kärlek.
Gästerna var fantastiska. Glada! Varma! Uppsluppna! Välvilliga! Tänker på allt som människor kan skapa tillsammans! För oss ett stort stort rum som räckte över hela härliga världen av kärlek som öppnade sig och våra hjärtan. Jag kände mig ren och stor, utan grus.

TACK TACK TACK!



Kommentarer

  1. Åh härligt med kärlek! Datorn har fått stå i sitt hörn några dagar, men så här kände jag att glädjen kom tillbaka...läsa om er stora dag var så fint.

    Tack för att du delade med dig, och en massa välgångskramar:)

    SvaraRadera
  2. Tack för din lyckönskan! värmer stort! Tack!

    SvaraRadera
  3. Vackert! vilken lycklig lyckad dag! /Maja

    SvaraRadera
  4. Ja, det var det verkligen! Tack Maja!

    SvaraRadera
  5. Tack själv, för upplevelsen att få vara med. Fint skrivet!
    Tänker fortfarande med ågren på att jag borde vänt mig till er när jag läste dikten, men det slog slint i huvudet - "publiken" var ju mängden, fick jag för mig.... så dumt.
    Tänk att det var så högtidligt och vackert. Jag ler bara jag tänker på Er kväll!

    SvaraRadera
  6. Loll! Din dikt är så vacker som den är, och kan med det lilla andningshålet som din läsning mot publiken gav avnjutas utan att man bryter ihop i fulgråt över det stora svåra. Jag tror det var det du visste, faktiskt. Jag hör dikter bättre om jag inte ser folk som läser dem i ögonen. Tack tack tack!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: