Måndag på IKEA.

Slam - Dunk.
Som vanligt.

Jag är i alla fall stolt över att jag fick inviten så att jag kunde dra av ett solo på lördagens fest.
Ett danssolo.
Gjorde jag. Trots tight klänning. Den var elastisk, och jag hade säkrat upp med heltäckande tights under.
Spelar ingen roll om A säger det var bra eller inte, jag känner det.
Stoltheten över att JAG gjorde det.

I dag dunkade jag till honom.
Han slammade igen dörren.
Jag låg kvar och funderade på om jag skulle gå ut och vara borta länge - spela indignerad -
eller lungt ligga kvar där på soffan.
Efter en minut kom han tillbaka.
Hämtade nyckeln, under spänd tystnad, han hade väl glömt den.
Äh, jag valde att ligga kvar.
Tog upp Hultmans Undersökning.
I lugn och ro fortsatte jag att läsa.
Så är det nu i mitt brusande hjärta. Jag kan liksom stänga ner.
Efter kanske trettio minuter kom han tillbaka.
Kram och puss,
och förlåt.
Sen åkte vi till IKEA.
Som nykära i korridorerna.
Köpte en JÄTTEkastrull i vilken vi lagade JÄTTEmycket mat när vi kom hem.
Lingonmousse från Kamprad till det slamrande firandet av barnets namnsdag.
Ja, Halleluhja. Så går en dag till historien. Tack för den.