När jag först kom till Istanbul blev jag så överraskad av det ljudande hölje som ramade in oss i tillvaron när minareterna sjöng till bön.
Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också.
Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier.
När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet.
Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen.
I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen.
Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet.
Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz.
Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön?
För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås.
Man kanske kan välja melodi?
I vårt hushåll mixar vi religionen 33- 33 - 33.
Rättvist fördelat på Agnostiker - Ateist - Muslim.
Agnostikern försöker komma i kapp med sin andliga kropp i förhoppningar om morgonyoga, kontemplation, konstkonsumtion (ibland produktion). Ateisten joggar för kroppens skull, och numer också i insikt om vinster i humör, för själen spelas det trummor. Muslimen har sin bön, som gymnastik för kropp och själ, och vilken medicin det är.
"Har dom lagt ner Radio Islam?" frågade jag min väninna.
"Ja, det var länge sen, nån där anhölls för terrorism... " sa hon.
Ja, så sa hon, inte vet jag.
Men det resulterar i att vi måste kolla de där böbnetiderna hela tiden.
Och missar dem.
Då får man be igen nästa gång.
Det verkar som om alla muslimer hänger efter. Samlar skuld.
I vårt hus pågår alla de här aktiviteterna utan särskild uppmärksamhet.
Ingen brukar Upplysa för de andra att jomän, nu har jag gjort det och det och det för det och det och det.
Det görs, och liksom jag frågar ungen om han inte sprungit på ett tag när jag märker det frågar jag mannen om han inte ber. Ingen frågar mig om jag yogat.
För jag gör det oftast innnan nån annan rest på sig ur sina varma sköna morgonsängar.
Vi äter inte gris heller, men vi äter mycket lamm.
Alkoholkostnaderna är mycket ojämt fördelade på oss tre.
I övrigt inte så mycket mer annorlunda än med vilka tre som helst.
Annorlunda blir den som är muslim i Schweiz. Adja 28, med slöjan (det är tungt att yttre incitament för religionstillhörigheten Islam bärs främst av kvinnor, tungt för dem, att behöva vara så explicit stolt.) Hon ska gå ut i morgon och i morgon och i morgon. Vad gör man med sin känsla av utanförskap?
Vad händer i ett samhälle där man inte mixar 33 -33-33? eller för ändamålet annan skalenlig fördelning?
Om vi råkar vara borta hela dagen ber inte A, folk tycker kanske att det är nåt dåligt, säger han. Och man märker det på honom. Då klarar han inte stress, blir trött, och gärna lite slokande framåt slutet.
Det är som om de där stunderna med sig själv är nåt hans själ behöver.
Just därför, om inte för andra värden, bör man ringa till bön också i Schweiz.
Vilken själavård, vilken förebyggande verksamhet, vilken manna från himlen!
Muslimerna kommer bli lugna och glada och följsamma ...
Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också.
Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier.
När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet.
Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen.
I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen.
Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet.
Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz.
Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön?
För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås.
Man kanske kan välja melodi?
I vårt hushåll mixar vi religionen 33- 33 - 33.
Rättvist fördelat på Agnostiker - Ateist - Muslim.
Agnostikern försöker komma i kapp med sin andliga kropp i förhoppningar om morgonyoga, kontemplation, konstkonsumtion (ibland produktion). Ateisten joggar för kroppens skull, och numer också i insikt om vinster i humör, för själen spelas det trummor. Muslimen har sin bön, som gymnastik för kropp och själ, och vilken medicin det är.
"Har dom lagt ner Radio Islam?" frågade jag min väninna.
"Ja, det var länge sen, nån där anhölls för terrorism... " sa hon.
Ja, så sa hon, inte vet jag.
Men det resulterar i att vi måste kolla de där böbnetiderna hela tiden.
Och missar dem.
Då får man be igen nästa gång.
Det verkar som om alla muslimer hänger efter. Samlar skuld.
I vårt hus pågår alla de här aktiviteterna utan särskild uppmärksamhet.
Ingen brukar Upplysa för de andra att jomän, nu har jag gjort det och det och det för det och det och det.
Det görs, och liksom jag frågar ungen om han inte sprungit på ett tag när jag märker det frågar jag mannen om han inte ber. Ingen frågar mig om jag yogat.
För jag gör det oftast innnan nån annan rest på sig ur sina varma sköna morgonsängar.
Vi äter inte gris heller, men vi äter mycket lamm.
Alkoholkostnaderna är mycket ojämt fördelade på oss tre.
I övrigt inte så mycket mer annorlunda än med vilka tre som helst.
Annorlunda blir den som är muslim i Schweiz. Adja 28, med slöjan (det är tungt att yttre incitament för religionstillhörigheten Islam bärs främst av kvinnor, tungt för dem, att behöva vara så explicit stolt.) Hon ska gå ut i morgon och i morgon och i morgon. Vad gör man med sin känsla av utanförskap?
Vad händer i ett samhälle där man inte mixar 33 -33-33? eller för ändamålet annan skalenlig fördelning?
Om vi råkar vara borta hela dagen ber inte A, folk tycker kanske att det är nåt dåligt, säger han. Och man märker det på honom. Då klarar han inte stress, blir trött, och gärna lite slokande framåt slutet.
Det är som om de där stunderna med sig själv är nåt hans själ behöver.
Just därför, om inte för andra värden, bör man ringa till bön också i Schweiz.
Vilken själavård, vilken förebyggande verksamhet, vilken manna från himlen!
Muslimerna kommer bli lugna och glada och följsamma ...
Kommentarer
Skicka en kommentar