Fortsätt till huvudinnehåll

Kom och Be!

När jag först kom till Istanbul blev jag så överraskad av det ljudande hölje som ramade in oss i tillvaron när minareterna sjöng till bön.
Före fem, vaknade varje morgon i irritation, första veckan och möjligen andra också.
Där tror jag det mest var Allah Akbar! som microfonrösten ropade i olika melodier.
När vi kom längre ut på landsbygden steg böneropet tydligare ur det täckande storstadsljudhöljet.
Men då hade vi börjat vänja oss, och sov över, i dvala visserligen.

I Väst Afrikas länder spelar de en helt annan musik i böneringningen.
Mer som sånger, klar vinnare i den böneutropens melodifestival jag skulle kunna sätta samman med min ringa erfarenhet.

Det här slår mig i och med minaretförkastelsen i Schweiz.
Är det för förändringen av tillvarons ljudmatta man inte vill slänga sig i en gemensam muslimsk högtidsbön?
För den är radikal naturligtvis, den förändringen. Om det ska ljuda fem gånger var dag. Men, man vänjer sig förstås.
Man kanske kan välja melodi?

I vårt hushåll mixar vi  religionen 33- 33 - 33.
Rättvist fördelat på Agnostiker - Ateist - Muslim.
Agnostikern försöker komma i kapp med sin andliga kropp i förhoppningar om morgonyoga, kontemplation, konstkonsumtion (ibland produktion). Ateisten joggar för kroppens skull, och numer också i insikt om vinster i humör, för själen spelas det trummor. Muslimen har sin bön, som gymnastik för kropp och själ, och vilken medicin det är.

"Har dom lagt ner Radio Islam?" frågade jag min väninna.
"Ja, det var länge sen, nån där anhölls för terrorism... " sa hon.
Ja, så sa hon, inte vet jag.
Men det resulterar i att vi måste kolla de där böbnetiderna hela tiden.
Och missar dem.
Då får man be igen nästa gång.
Det verkar som om alla muslimer hänger efter. Samlar skuld.
I vårt hus pågår alla de här aktiviteterna utan särskild uppmärksamhet.
Ingen brukar Upplysa för de andra att jomän, nu har jag gjort det och det och det för det och det och det.
Det görs, och liksom jag frågar ungen om han inte sprungit på ett tag när jag märker det frågar jag mannen om han inte ber. Ingen frågar mig om jag yogat.
För jag gör det oftast innnan nån annan rest på sig ur sina varma sköna morgonsängar.

Vi äter inte gris heller, men vi äter mycket lamm.
Alkoholkostnaderna är mycket ojämt fördelade på oss tre.
I övrigt inte så mycket mer annorlunda än med vilka tre som helst.

Annorlunda blir den som är muslim i Schweiz. Adja 28, med slöjan (det är tungt att yttre incitament för religionstillhörigheten Islam bärs främst av kvinnor, tungt för dem, att behöva vara så explicit stolt.) Hon ska gå ut i morgon och i morgon och i morgon. Vad gör man med sin känsla av utanförskap?
Vad händer i ett samhälle där man inte mixar 33 -33-33? eller för ändamålet annan skalenlig fördelning?

Om vi råkar vara borta hela dagen ber inte A, folk tycker kanske att det är nåt dåligt, säger han. Och man märker det på honom. Då klarar han inte stress, blir trött, och gärna lite slokande framåt slutet.
Det är som om de där stunderna med sig själv är nåt hans själ behöver.
Just därför, om inte för andra värden, bör man ringa till bön också i Schweiz.
Vilken själavård, vilken förebyggande verksamhet, vilken manna från himlen!
Muslimerna kommer bli lugna och glada och följsamma ...

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: