Fortsätt till huvudinnehåll

ANROP!

Min värld!
Fönstret mot världen!
 - Jag ska gifta mig.
En underlig känsla av overklighet.
Tänker mest på nån som rekommenderade någon, det var nån kolumnist, som rekommenderade en novellist som skrev uppriktigt säkert om kärleken.
Och det enda jag minns nu var att kolumnisten som exempel på vad novellisten skrev citerade ungefär så här någonting:
"Ja, som att stå på en bro med sin fru och titta på en annan kvinna och då fråga sig om man gift sig med fel."
Alltså: när man står där på bron och funderar så, då vet man att det är NORMALT.
Så kan man nog tänka.
Om äktenskapet.

Kommentarer

  1. Vad underbart och spännande m bröllop! Lycka till, mysigt att gifta sig nu i juletid!/Maja

    SvaraRadera
  2. Tack Maja! Ja, det är väldigt mysigt att göra detta i Juletid, under vintersolståndet, som en pånyttfödelse, nytt liv nytt ljus! hoppas vi på. Man kan bara försöka! ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp. Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är...