torsdag 10 december 2009

Tid

Ungefär nu bör jag gå och sminka mig.
Min nya ambition - vad gör man med decemberblånad som fnöskar - är att försöka vara lite snygg.
Förtiårskris, ja.
Om ni nu tycker att jag skriver mycket om detta, är det INGET mot hur MYCKEt jag tänker på det.
I stort sett hela tiden tänker jag på att jag är lite för tjock, lite för fnasig, lite för ofräck, för lite sexig.
Kanske är jag abnorm. Eller bara ett tidens tecken.
Eller så är jag bara resutlatet av vad som händer när dikotomin horan madonnan upphör att gälla, upphör att vara giltig.
Här avfärdas ingen för BIMBO.
Nä, här ligger vi under allt detta, som förtiåring hopplöst under.

Jaha.

Men mera om tid.
Varför har jag så kort spann mellan det som jag gör nu och det jag ska göra sen.
Transporttid existerar inte i min värld.
Jag lever med ett helt annant tidsperspektiv.
När jag inte ojar mig över min YTA, ojar jag mig som oftast över mina inre brister: däribland min självdiagnostiserade släng av ADHD.
Vilken tur tänker jag då, att jag har en sån ardennerenergi, så att jag orkar med alla konstiga stigar jag leder mig ut på på grund av dessa mina svårigheter.
Jag reder tammejfan ut ALLT.
Spelar ingen roll vad.
Jag hittar en lösning. Och jag gör det med ett leende.
Leende, enbart för att lugna omgivningens oroade ängsliga blickar av SKULD.
Huvudet högt. Huvudet högt.
Jag vet, jag kan det där.
Och nu ska jag göra det igen.
Skrida till verket och TROLLA.
Trolla med tiden, och ta mina snabbaste genvägar för att komma ut genom den där dörren sminkad och glatt intagande.
Sitta på möte kl. 12.
Jajamän!
Here we go again!

See you! soon soon.

1 kommentar:

  1. Att leende hitta lösningen...en utopi. Eller kanske inte ens det eftersträvansvärda?

    Puss

    SvaraRadera