Fortsätt till huvudinnehåll

Tid

Ungefär nu bör jag gå och sminka mig.
Min nya ambition - vad gör man med decemberblånad som fnöskar - är att försöka vara lite snygg.
Förtiårskris, ja.
Om ni nu tycker att jag skriver mycket om detta, är det INGET mot hur MYCKEt jag tänker på det.
I stort sett hela tiden tänker jag på att jag är lite för tjock, lite för fnasig, lite för ofräck, för lite sexig.
Kanske är jag abnorm. Eller bara ett tidens tecken.
Eller så är jag bara resutlatet av vad som händer när dikotomin horan madonnan upphör att gälla, upphör att vara giltig.
Här avfärdas ingen för BIMBO.
Nä, här ligger vi under allt detta, som förtiåring hopplöst under.

Jaha.

Men mera om tid.
Varför har jag så kort spann mellan det som jag gör nu och det jag ska göra sen.
Transporttid existerar inte i min värld.
Jag lever med ett helt annant tidsperspektiv.
När jag inte ojar mig över min YTA, ojar jag mig som oftast över mina inre brister: däribland min självdiagnostiserade släng av ADHD.
Vilken tur tänker jag då, att jag har en sån ardennerenergi, så att jag orkar med alla konstiga stigar jag leder mig ut på på grund av dessa mina svårigheter.
Jag reder tammejfan ut ALLT.
Spelar ingen roll vad.
Jag hittar en lösning. Och jag gör det med ett leende.
Leende, enbart för att lugna omgivningens oroade ängsliga blickar av SKULD.
Huvudet högt. Huvudet högt.
Jag vet, jag kan det där.
Och nu ska jag göra det igen.
Skrida till verket och TROLLA.
Trolla med tiden, och ta mina snabbaste genvägar för att komma ut genom den där dörren sminkad och glatt intagande.
Sitta på möte kl. 12.
Jajamän!
Here we go again!

See you! soon soon.

Kommentarer

  1. Att leende hitta lösningen...en utopi. Eller kanske inte ens det eftersträvansvärda?

    Puss

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?